18 – 19 Mars
Hittills hade vi följt resplanen till punkt och pricka och förbokat allt – trodde vi. På morgonen skulle vi lägga in det bokade hotellet i La Specia i Google maps. Då funkar vägvisningen även off-line. Var fanns nu bokningen? Inte i appen och det fanns inte heller något mail med bekräftelse. Svaret var enkelt. Det fanns ingen bokning. Eftersom jag hade fått tips om att Vernazza var sevärt, så kunde vi lika gärna leta logi där och på några minuter var den detaljen ordnad.
Catarina
På tåget från Milano till La Specia var det mycket folk och en Catarina från Senegal stegade bestämt fram och fyllde ut platsen invid mig. Hon var i ett sällskap med delar av sin familj, som höll sig på behörigt avstånd. Hursomhelst var hon på väg till Pisa för ”business” som hon uttryckte saken. Pratade mycket och gärna, men kunde inte svara på frågor. Det var nog lite si och så med engelskan. Hon visade souvenirer, en elefant och sköldpadda gjorda av röd sten. Efter att tag tog hon fram ett armband och trädde på Gunillas handled.
La Specia
I La Specia skulle vi byta tåg men eftersom tågen går varje halvtimme passade vi på att äta lunch. Det var ju här vi hade tänkt bo, men det var nog ett bättre val att fortsätta till Vernazza. Innan vi fick lämna La Specia fick vi visa våra pass. Allt var tydligen i ordning och vi fick fortsätta.
Cinque Terre
Cinque Terre (”de fem landen”) består av Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore belägna längs den liguriska kusten mellan Genua och La Specia. Förr i tiden behövdes båt eller åsna för att ta sig till någon av byarna. Numera trafikeras järnvägen av tåg som går varje halvtimme i vardera riktningen. Den som åker bil måste åka på slingriga vägar.
Byarna anses vara från 1000 e, kr. Den viktigaste näringen idag är turism, men även oliver och vin odlas här. Fiske bedrevs tidigare, men inte längre. Här finns flera fort vars syfte var att skydda sig mot turkisk invasion. Cinque Terra står på UNESCO:s lista för världsarv.
Vernazza
Att hitta till hotellet var inte svårt. Det finns bara en gata och på den skulle vi gå uppför. Det tog högst tre minuter. Därefter slutade samhället. Hade vi istället gått åt andra hållet hade vi nått havet också på tre minuter. Nere vid hamnen går det att se till nästa by och även terrassodlingarna där emellan. Lämpligt nog fanns det en tvättomat i samma byggnad som hotellet så vi passade på att tvätta.
Det kändes bra att vara här före turistsäsongen. Det var tillräckligt mycket folk ändå. Hur ska det då vara när det är sommar, många fler besökare och mycket varmare. Närheten till havet märks på menyerna. ”Frutti del mare” (havets frukter), dvs skaldjur och små bläckfiskar finns inte inte bara på pizzan utan även till pastan. Vernazza ligger, precis som de övriga byarna, i en ravin. På båda sidorna finns hus och för att komma dit måste man gå i trappor. Det är väl inget problem för den som har raska ben, men hur är det för den som inte längre är så pigg och hur hämtar man någon som är akut sjuk? Tanken var att hänga en stund i hamnen för att se solnedgången. Tyvärr skymde molnen ovanför horisonten, men det var ju fint ändå.
Monte Rosso
Utbudet, utöver att äta mat, äta glass eller dricka kaffe, är mycket begränsat och många gör bara kortare besök, tar en fika och åker vidare med tåget till nästa by. Vi hade mer tid så varför inte gå till Monte Rosso. Google maps tänker bara horisontellt ansåg att en promenad skulle ta en timme och 18 minuter. Den som gjort sin matematik inser att sträckan blir betydligt längre om vägen, eller snarare gångstigen, hela tiden går uppför och nedför. Är det dessutom trappor, vilket det är, tar det också längre tid. Totalt tog det över tre timmar att vandra.
Vandringsleden går brant uppför för att strax vända nedåt, passera en ravin och sedan uppför och nedför till nästa ravin. Leden är försedd med informationstavlor om djur, växter och bergarter och mycket annat. Det går att ana en stolthet att visa upp detta för besökare. En fantastisk upplevelse!
Kuggstångsbana.
Närmast byarna är det gott om terassodlingar, sedan blir det mer vildvuxet. För att kunna transportera skörden dvs druvor och oliver fanns det monorailbana med kuggstång för ändamålet. Den slingrade sig uppför branterna som en berg-och-dalbana och här var det ju riktiga berg och dalar. Ett bensindrivet ”lok” och några flakvagnar gör det lättare att bärga hem skörden.
