Sista stationen i Frankrike är Hendaye. Intill finns stationen för Euskotren, det smalspåriga tåget som ska ta oss vidare mot San Sebastián. Resan tar knappt en timme och det går ett tåg varje halvtimme. Vi tog en paus och tog varsin smörgås på Casa José, ett riktigt sunkigt ställe.
Vi fick hjälp av personalen att överlista biljettautomaten och kunde sedan ta oss in genom spärren. Det är viktigt att hålla koll på biljetten eftersom den behövs vid utpassage. Strax var vi frammet i Donostia, dvs San Sebastián på baskiska. Vi letade oss fram till vårt boende, som låg i gamla stan, ännu ett ställe med självincheckning.
Det första man slås av är den halvcirkelformade och två kilometer långa sandstranden. Även om Biscayabukten ligger utanför hindras Atlantens vågor av ön Isla de Santa Clara som ligger inloppet. Till sandstranden når därför enbart behagliga vågor. I båda ändarna av stranden finns höga kajkanter som vinklar vågorna 90 grader som då blir utmärkta för surfning, en populär sport.
Konstverk
Det mest iögonfallande konstverket är Monumento al Sagrado Corazón de Jesús, en Jesusstaty högt upp på Monte Urgull. Vägen dit var visserligen kort men brant uppför och omgiven av riklig grönska.
Mest spektakulär är konstinstallationen paseo del aire (vägen av luft) bortom strandens västra ände. Under strandpromenaden har Atlantens vågor fritt spelrum. Ur hål i gångbanan hörs ett fräsande och ibland kommer det vattenkaskader. Det gäller att passa sig.
Intill finns skulpturerna Peine del Vinto, vindkammen.
I Parte Vieja, gamla stan pågår ett intensivt folkliv och barerna och restauranger är otaliga. På kajen invid trängs gatumusikanterna och på stranden nedanför har någon gjort vackra konstverk, något som tidvattnet snart tog hand om. Kollektivt beundras solnedgången bakom klipporna och strax blir det mörkt.
