20 – 23 mars
Så var det dags att lämna Italien och fortsätta mot Antibes med tre byten. För att ha marginal tog vi tåget från Vernazza en halvtimme tidigare. Det hjälpte inte. Nästa tåg från Levanto mot Genova fick fel på dörrarna och blev försenat. Vi missade bytet och fick ta tåget mot Ventimiglia två timmar senare .Då fick det bli lunch i Genova och vi hittade ett trevligt fik där innehavaren raskt flyttade ihop ett par (som förmodligen kände varandra) och vips fanns det ett bord till oss. Ventimiglia är den sista stationen i Italien och där byte sker till ett franskt regionaltåg. Inget problem eftersom de tågen går varje halvtimme.
Rivieran har inte stått på min priolista, men nu blev det i alla fall ett besök. Antibes är det nya resmålet. Det är inte svårt att förstå att många väljer att åka hit. Fina stränder, många restauranger och vackra miljöer. Nu är det också lagom varmt för oss nordbor. Det gick att ha kortärmat på sig, även om ortsbefolkningen valde att ha varma kappor på sig.
Nu har vi kommit till provinsen Provence. Städerna, inklusive Monaco, ligger om ett pärlband längs kusten.
Strejk i Frankrike
Nu hade det dock dykt upp orosmoln. När fransmännen är missnöjda med något strejkar man. Inte som i Sverige där fredsplikt råder under gällande avtal. Här strejkar man när det passar, dock under vissa ordnade former. Man säger till i förväg vilken dag man ska strejka.
Den 23 mars, samma dag som vi tänkte åka till Paris med TGV är det utlyst en dags generalstrejk. Det fick bli ändrade planer. Hotellet i Paris avbokades och istället bokandes hotell i Luzern i Schweiz. Strejken gäller reformen med höjd pensionsålder. Även om många säkert inser att pensionsåldern måste höjas för att få ekonomin att gå ihop, sätter det ändå känslorna i brand. För att inte skapa låsningar i Parlamentet har president Macron utnyttjat möjligheten att kringgå parlamentet genom att utfärda ett dekret att pensionsåldern ska höjas från 62 till 64 år. I Nice var det demonstrationer utanför järnvägsstationen. På gatan brann ett varningsbloss, sådana som kan användas på fartyg i sjönöd. På gatan satt demonstranten och på stationsplanen låg en docka föreställande President Macron.
Ja, det är synd om fransmännen!
Antibes
Grekerna grundade Antipolis, dvs det som senare blev Antibes, som handelsplats 300 f. kr. Innan dess fanns etruskiska bosättningar från 500-talet f. kr. Romarna införlivade staden i Transalpinska Gallien 100 f. kr.
Picasso bodde här en kort och produktiv period och hans verk från den tiden finns på Chateau Grimaldi. Museet är behagligt litet. med tydliga skyltar som beskriver innehållet rum för rum. Här finns också keramik som Picasso har målat. Ett besök rekommenderas.
Här finns en av Europas hamnar för privatbåtar och då är det inte några små båtar vi pratar om. Hur ska man kunna använda ett så stort fartyg. Viktigt är så klart pengar, men det måste också finnas tid. Och sedan ska kompisarna också ha tid, om de inte pysslar med sina egna båtar. Båtarna får nog anses vara stöldsäkra. Det är inte bara att dra iväg och gömma sig. Någon skärgård finns inte, knappt ens några öar. Flera båtar var till salu, men hade ingen lust att köpa.
Evert Taube periodvis bott här och skrev då prosaböcker.
Språkkunskaperna varierar. Många vill väldigt gärna prata engelska. Andra förstår men vill inte prata och några verkar inte förstå alls och det kan gälla även väldigt unga personer. Kanske är det bara rädslan att inte kunna riktigt bra. Omvänt är våra egna kunskaper i franska näst intill obefintliga. Att läsa en text kan gå om den inte är alltför lång.
Nice
En av dagarna tog vi tåget till Nice. Mest känd för sin långa strandpromenad och kanske tyvärr ännu mera känd efter terrorattentaten på nationaldagen 14 juli 2016 där 86 personer omkom när en lastbil körde in i de firande folkmassorna. Visst är den fem km långa stranden fantastisk men den består inte av sand utan av rullstenar. Anledningen är att stranden blir mer robust mot de höga vågor som ibland förekommer. Sand dras lättare ut i haven än sten. Det jobbades för fullt med stora maskiner för att lägga ut nya stenar på stranden.
Nice tillhörde fram till 1860 kungariket Sardinien och språket var italienska. I samband med Italiens enande och kriget mot Österrike kom Nice att tillhöra Frankrike och är idag en av Frankrikes största städer. Språket byttes ut till Franska och italienskspråkiga tidningar var tvungna att upphöra. Många flyttade österut till det som nu hade blivit Italien. Kvar finns italienska gatunamn och det italienska köket.
Nice har sedan 2007 byggt upp ett spårvägsnät och består idag av tre linjer. Det tidigare upphörde 1953. Anledningen till att spårvagnarna återkom var stora trafikstörningar i centrum och oregelbunden kollektivtrafik. Det är en fröjd att se hur spårvagnarna glider fram på boulevarden Avenue Jean Medecin och utan biltrafik. En kort sträcka vid Place Messena gäller batteridrift eftersom kontaktledningar där ansågs som störande.
Monte Carlo
Monaco blev en självständig nation 1861, omgiven av Frankrike och havet. Valutan är Euro men att ringa blir dyrt eftersom Monaco inte är med i EU.
Gunilla kände för att vända åter till Antibes medan jag själv fortsatte till Monacos huvudstad Monte Carlo. Järnvägsstationen liknar en stor tunnelbanestation och i berget under det som är Monte Carlo. Det går rulltrappor ner till hamnen och upp mot Casinot. Jag tog rulltrappan uppåt för att hitta till det det berömda Casinot. Det var lite knepigt att hitta men så småningom uppenbarande sig en pampig byggnad som måste vara Casinot.
Det är lätt att känna sig bortkommen i en sådan miljö, men efter att ha blivit kollad att jag inte hade några vapen och blivit instruerad att betala 17 Euro i inträde, blev jag insläppt. Det är fotoförbud i Casinot, men som av en händelse fick jag några bilder av en kompis…!
Det var inte så många besökare. Två roulettbord var i alla fall igång och där spelade ett par samtidigt på båda borden. För mig såg det planlöst ut och om de vann eller förlorade kunde jag inte avgöra. Att se croupieren jobba var intressant. Varje spelare får olikfärgade marker, men det gäller ju för croupieren att hålla reda på vems som är vems. Förlorade marker rakas ner i ett hål och där rasslar det en stund och allt sorteras upp i rätta färger och valörer.
Jag brukar klaga på att jag aldrig vinner något och det gjorde jag inte denna gång heller. Det kan ju bero på att jag inte spelar. Av de 17 Euro jag betalade i inträde kunde jag antingen spela på ”banditer” eller ta en drink för 10 Euro. Vilket sammanträffande att en öl kostade just 10 Euro! Apropå ”banditerna”, alltså en ”slot machine” där man lägger i pengar, drar i en spak för att få tre hjul att hamna i rätta positioner var nu så komplicerade jag inte ens förstod vilket taktik man skulle ha för att få en jackpot. Och lika bra var väl det. Det fanns gott om restauranger men invid roulettborden fanns en bar där mina 10 Euro byttes mot en monegaskisk öl (made in France).
Så småningom tog jag en promenad ner till hamnen. Även här låg det dyra båtar och exklusiva bilmärken körde på gatan. Nu var det dags att åka tillbaka men var fanns stationen. En oansenlig port var rätta vägen in men det var lätt att gå fel. Så småningom hittade jag rulltrappan upp. Det var otroligt mycket folk. Kanske hade tåget en halvtimme tidigare varit inställt pga strejkaktioner. Tåget var något sent och mer folk ville stiga på. Tåget, som var betydligt längre än ett SL pendeltåg blev fullsatt. Jag trängde mig in och fick en ståplats.
Juan-les-Pins
Den 23 mars var det strejk, dvs inga tåg (fast en del tåg gick i alla fall). Vi tog en promenad till badorten Juan-les-Pins, känd för den fina stranden, jet-set-liv och lyxhotell. Det är svårt att få en uppfattning om detta gäller fortfarande. På gatan längs stranden finns visserligen många byggnader som liknar hotell, men numera verkar det vara lägenheter. Är det någon 50-talist som minns Peter Sarstedt´s hit ”Where do you go to”. Den handlar om en ung kvinna som lämnar fattigdomen i Neapel – och kärleken – för att leva ett mer lyxigare liv bland annat i Juan-les-Pins.
Matlagning
Vår princip har varit att välja prisvärda hotell nära järnvägsstationen. För första gången blev det en lägenhet med självhushåll. Första kvällen skulle vi handla mat och upptäckte att det mesta var stängt redan 19.00. Efter lite frågande hittade vi en välsorterad livsmedelsbutik som var öppen till 22.00. Maten var lika dyr som hemma om inte dyrare. Vinet var dock billigt och smakade bra.
Lägenheten vi bodde var stor med två soffor som kunde bli sängar och ett litet (kids room) med våningssäng. För att komma in måste man först passera receptionen (oftast stängd) och sedan in på innergården. Lägenhetskomplexet bestod av de olikfärgade hus och försäkerhets skull hade man satt upp skyltar med husets färg, så att det skulle bli lättare att hitta. På huset med beige färg stod de ”vert” och på det gröna stod det ”orange” (kolla i ”translate” ifall du inte förstår franska). Vi bodde i ”Rouge”. Innergården var mycket vacker med palmer och annan grönska. Det fanns också en fin uteplats. Poolen var tyvärr stängd eftersom det fortfarande är vintersäsong, men i utomhusakvariet simmade de färggranna fiskarna.
Sista kvällen var det slut med självhushållet och gick ut och åt. Vi hittade något som liknade ett ”hål i väggen”, en halv trappa ner i en källarvåning. Det var tomt men vi gick in. På en kort stund fylldes nästan alla 15 bord, Menyn var föredömligt kort och maten var utmärkt. Två damer skötte allt. Den ena tog upp beställningar, serverade och diskade. Den andra fanns en (smal) trappa upp, lagandes mat och serverade ibland. Regelbundet plingade klockan i köket och snart stod maten på gästens bord. Teamwork av högsta klass.