15 mars
Denna dag var det resan Chur – Tirano som var målet. Därefter fortsatte vi till Milano och bytte tåg till Florens. Det blev en lång resdag. Nu hade vi klart väder med sol hela vägen. I Chur kallt, på Berninapasset snö och i Florens vår.
Rhätische Bahn
Den som bara ska åka tåg en enda gång ska åka här. Banan finns på UNESCO:s lista över världsarv. Detta är dock inget museum. Tågen är mycket moderna, det är banan och omgivningarna som är något enastående. Den som läst brobyggarna av Jan Guillou, kan få en hum om de strapatser som måste ha funnits för att bygga allt detta. För att övervinna stigningar går banan ibland i serpentiner, ibland in i en tunnel runt ett varv och ut igen, en nivå högre.
Den första delsträckan på det 384 km långa linjenätet öppnades 1896. 1922 var linjenätet färdigbyggt med ett viktigt undantag. 1999 öppnade den 19 km långa Vereinatunneln. Med denna genväg fick den östra delen av linjenätet nu väsentligt minskade restider och även mer driftsäkra eftersom trafiken nu kunde ledas förbi sträckor med laviner och ymnigt snöfall . Linjespänningen är 11 kV, 16,7 Hz utom på Berninabanan (St. Moritz – Tirano) där linjespänningen är 1000 V likspänning.
De mest kända orterna på banan är Davos och St. Moritz. Stationen längst i söder, Tirano ligger i Italien. Rhätiche Bahn som ägs av kantonen Graubünden och Schweiziska statsförbundet, ansluter till Statsbanan, SBB i Chur och till Italienska statsbanan i Tirano, Båda normalspåriga. I Disentis ansluter banan till Furka-Oberalpbahn, meterspårig. Den banan fortsätter till Brig, Visp och Zermatt.
Världsarv
UNESCO listade 2008 två sträckor som världsarv, dels Berninabanan mellan Thusis och Tirano och dels Albulabanan delen mellan Thusis och St. Moritz. Världsarvet omfattar inte bara järnvägen i sig utan även kulturlandskapet synligt från järnvägen. Världsarvet hindrar dock inte att föråldrade anläggningar byts ut eller moderniseras.
Berninaexpress
Det finns två exklusivare tåg med panoramavagnar. Glacierexpress som går från Zermatt till St. Moritz och Bernina Express som går från Chur till Tirano. Sedan finns det ett stort utbud av ”vanliga” tåg.
Vi steg på Berninaexpress som avgick 8.28. Det stod att ett tillägg behövdes. Det visade sig dock att om man inte åkte i en panoramavagn utan istället åkte i främre delen av tåget och med utsikt framåt behövdes inget tillägg. Jag har åkt här tidigare, men Pelle och Gunilla hade inte gjort det. Vi häpnade över den fantastiska utsikten över alptoppar, bergsbyar, viadukter, serpentinsträckor osv. Hur tog sig egentligen ingenjörerna an detta uppdrag att projektera och bygga allt detta? Ansåg de att detta var en fantastisk utmaning eller att det var ett omöjligt uppdrag. Förhoppningsvis det förstnämnda.
Albulabanan
Nu är vi inne på världsarvet. Banan slingrar sig uppför. Plötsligt syns strax nedanför banan där vi strax åkte. Den vackra Landwasserviadukten är ett populärt fotoställe, för den som vill vandra.
Alp Grüm
I Alp Grüm gjorde tåget ett längre uppehåll. Här var det vinter och järnvägens snöslunga hade strax innan varit här. Det var vackert med all snö i solskenet och det blåste kallt. Detta var också den sista stationen på den tyskspråkiga sidan. Färden skulle nu fortsätta nedåt på serpentiner till Poschiavo. Vartefter tåget avverkade sträckan försvann snön.
Poschiavo
Nere i dalen blommade körsbärsträden och det blev varmare. Vi nådde fram till Poschiavo.
Brusio
Snart skulle vi lämna tåget, men en sevärdhet återstod, viadukten i Brusio. Här slår banan knut på sig själv genom att första åka på viadukten och sedan ett varv runt, under densamma.
Tirano
I Tirano var det 20 minuter innan tåget skulle avgå till Milano. Förra gången jag var i Tirano var detta en sömnig ort som passade på att ta lunchstängt när tåget anlände med alla turister. Nu hade man förstått att turisterna gärna spenderad så gott de kunde på detta korta uppehåll. Vi passade på att köpa med oss lite mat.
Comosjön
Från Tirano till Milano tar det två och en halv timme. Banan följer Comosjön. Här växer det palmer. i bakgrunden syns de snöklädda alptopparna.
I Milano hade vi 20 minuter på oss att byta tåg till Florens. Vi sa hejdå till Pelle som skulle vidare till ett nytt skidparadis. Vi hade nu förstått att det var obligatorisk platsreservation. Milano är en säckstation, dvs spåren slutar här. På den stora ytan som förbinder alla plattformarna fanns flera små servicekiosker. Raskt kunde platsbiljetterna ordnas. Så värst mycket utsikt från tåget blev det inte eftersom banan är nybyggd och mestadels går i tunnel.
Hål i väggen
I Florens blev den en kortare promenad på små gator till hotellet. Detta var ett gammaldags hotell där man var tvungen att lämna ifrån sig nyckeln till portieren när man gick ut. Här fanns heller ingen hiss. Det var som ett gympass att bära väskorna två våningar uppåt. Det var så högt i tak att två våningar blir i praktiken fyra. Detta blev en lång dag med tio timmars åkande och med många intryck att smälta. Vi gick ut och hitta en liten restaurang (hål i väggen) med utsökt mat och vin till och nu betydligt billigare än i Schweiz.
