Just det – balkongen. På Sicilien letade jag balkonger med utemöbler men det fanns inga. Jo, möjligen på något hotell. Vad har man den till då. Hänga tvätt så klart, men framförallt blommor. De mest fantastiska kreationer och här hänger blommor även utanför räcket, en dödssynd i Sverige. Så är det inte i Italien. Om någon vattnar sina blommor lite vårdslöst sitter det ändå inte någon nedanför. Hur man förhåller sig till grannes tvätt vet jag inte.

I en del fall är balkongen bara en accessoar till huset och används inte alls. Här kommer en bildkavalkad med balkonger.

Två tåg skulle avgå nästan samtidigt. Vi valde det ena av dem. Avgångstiden passerades och först efter nästan en timme kunde tågen avgå. Orsaken var en skadad bro och nu skulle tåget bli omlett till en annan bana. Istället för 200 km/h så gick det i maximalt 100 km/h. Förseningen växte men så småningom kom vi in på den ordinarie rutten och framme i Hamburg en timme sent. Bra med marginal.

Var är tåget?

Med väskorna på släp var det inte aktuellt med med någon promenad, utan vi stannade kvar på Hauptbahnhof. Vi gick upp en våning till restaurangen Schweinske som vi varit förut. Det brukar gå bra att sitta kvar även efter att man har ätit. Men var är vårt tåg 22.03. Det fanns inte annonserat i appen Bahnhof Live och det dök inte heller upp på skärmarna på stationen.

Den ständigt närvarande Facebookgruppen Tågsemester kom till undsättning. ”Håll utkik efter SJ-personal” var ett tips och ”Det brukar vara spår 8” ett annat. I Hamburg har man utsikt över alla spår eftersom man väntar en våning upp. När tåget annonseras tar men rulltrappan ner till rätt spår. Vi gick mot spår 8 och fann flera svenskar som väntade. Ingen SJ-personal syntes till, däremot personal från järnvägsföretaget RDC som sedan kom att tjänstgöra ombord.

Någon hade ringt SJ och utan att få besked annat än att tåget fanns. Någon annan hade frågat i informationen och fått spår 8 till svar. Jag tog rulltrappan ner och där fanns tåget på skärmen, men bara där. På en hederlig analog, gul plansch fanns också tåget annonserat och då med förtryckta spår 8, viken då bör stämma om tåget är i tid.

En familj var på väg mot Hamburg och endast 15 minuters marginal och det tåget var sent. De fick besked om spår i Facebookgruppen och hann med. Vilken nagelbitare! Några dagar senare hade felet rättats till och tåget visades även på skärmar och i appar.

Hemåt

Vi hade bokat egen sovkupe med dusch. Utrymmet räckte till och en väska fick plats i en garderob, istället för att försöka få upp den på en hylla – utan stege.

Den enda passkontrollen på hela resan var vid inresa till Tyskland där det var koll i Flensburg. Jo färjan från Göteborg förstås. Skulle det bli två kontroller, en i Danmark och en i Sverige, men ingen knackade på. I trakterna av Tranås var det dags att gå och äta frukost. Vi fick var sin frukostlåda och te eller kaffe.

En timme sent var tåget framme vid Stockholm C. Denna gång hade vi flyt. Väl nere på Stockholm City rullade pendeln in och i Sollentuna var det bara att stiga på bussen. Exakt fem veckor tidigare hade vi lämnat hemmet. Åter till vardagen.

Domen ligger bara några meter från stationen och med väskorna i släptåg går vi dit. Men inga väskor får medföras utan vi hänvisas ”links, links” alltså en dubbel vänster. VI hittar inget ställe för väskor utan vi väljer att gå in i skift medan den andra bevakar väskorna. Vädret är varmt och på ett byggplank intill finns en utställning om domens historia. Vi får veta att domen började byggas 1248, men blev färdig först 1880. Under nästan 300 år, 1528 – 1823 stod bygget stilla. Under denna tid pågick ändå verksamhet i Domen utom under fransk ockupation 1794 – 1824 då lokalerna istället användes för militärt ändamål. Domen klarade sig från andra världskrigets bombmattor och finns idag på UNESCOs lista över världsarv.

Exteriören är magnifik men ännu mer fascinerande är det att beskåda Domen från insidan. Denna dag sken solen och fönstren med alla vackra motiv kom till sin rätt även om de då var svåra att fotografera.

Nu skulle vi hitta ett ställe att äta lunch. Vi tog sikte mot ”Altstadt”, men konstaterade att vi redan var i Gamla stan. Mycket av staden förstördes i bombningarna under andra världskriget och man valde i många byggnaderna återställdes aldrig.

Domen

Domen eller Katedralen, ligger bara några meter från stationen och med väskorna i släptåg går vi det. Men inga väskor får medföras utan vi hänvisas ”links, links” alltså en dubbel vänster. VI hittar inget ställe för väskor utan vi väljer att gå in i skift medan den andra bevakar väskorna. Vädret är varmt och på ett byggplank finns en utställning om domens historia. Vi får veta att domen börjande byggas 1248, men blev färdig först 1880. Under nästan 300 år, 1528 – 1823 stod bygget stilla. Under denna tid pågick ändå verksamhet i Domen utom under fransk ockupation 1794 – 1824 då lokalerna istället användes för militärt ändamål. Domen klarade sig från andra världskrigets bombmattor och finns idag på UNESCOs lista över världsarv.

Exteriören är magnifik, men ännu mer fascinerande är det att beskåda Domen från insidan. Denna dag sken solen och fönstren med alla vackra motiv kom till sin rätt även om de då var svåra att fotografera.

Kölsch

Nu skulle vi hitta ett ställe att äta lunch. Vi tog sikte mot ”Altstadt”, men konstaterade att vi redan var i Gamla stan. Mycket av staden förstördes i bombningarna under andra världskriget och istället för att återställa de gamla byggnaderna valde man oftast att bygga nytt.

De flesta har nog hört talas om Eau de Cologne, som på tyska är Kölnisch Wasser, alltså ”Vatten från Köln”. Det var dock ingen vara vi införskaffade. På en Bierstube beställde vi dock det lokala ölet Kölsch, samma namn som den lokala dialekten. Min tyske branschkollega Matthias anser dock att denna dryck är samma sak som ”gelbes Wasser”. Hursomhelst är ölsorter lika viktiga som fotbollslag och självfallet kan man inte gilla öl som kommer någon annanstans ifrån än där man är uppvuxen. Som den outsider jag är tycker jag all öl smakar bra i Tyskland.

Kölsch serveras i smala höga glas som rymmer två deciliter. När man druckit ur kommer kyparen genast och frågar om man ska ha en till. I vissa fall kan ett urdrucket glas räknas som en beställning på en ny. Och när allt kommer omkring så är ju två deciliter ganska lite.

Luxemburg

Eftersom vi hade bagaget med oss och väskinlämningen inte var prisvärd så fick det bli ett matställe i närheten. Det var inte precis några restaurangkvarter vi hamnat i. Dessutom var det inte prisvärt. Efter att ha studerat menyn på ett i och för sig trevligt ställe reste vi oss och gick. Det var dyrt! Det enda som är billigt är kollektivtrafiken som är gratis, men den behövde vi inte åka med. Hursomhelst gick vi till slut in på ett kebabställe.

Vädret var grått och inspirerade inte. Det blev ett kort besök, men detta var ju också bara ett lunchstopp och vi var inte pålästa. Vi gick tillbaka till stationen för att hinna med nästa tåg till Koblenz.

Ett riktigt hotell

Efter att ha bott i trånga hyresrum på så många ställen hade vi nu spanat inte ett ”riktigt hotell”, med reception och, hiss och allt i räta vinklar. Typiskt tråkigt som vid vilken tjänsteresa som helst, men nu kändes det bra och förutsägbart. Detta var också vårt sista stopp innan det var dags att resa hemåt.

Vi passade turligt nog på att göra lite matinköp på kvällen och fixade även en laddkabel till mobilen. Dagen efter, på söndagen, var allt stängt.

Gamla stan

Linbanan

Vädret var magnifikt och vi tog linbanan över Rhen upp mot fästningen. Detta är också ett stort rekreationsområde med ytor för idrott och lek.

Deutsches Eck

I Koblenz rinner floden Mosel upp i Rhen och förenas vid en konstgjord udde. Från linbanan kan ”hörnet” beskådas på avstånd.

Efter en sista hotellnatt var det dags att ta farväl av Koblenz och påbörja hemresan.

Efter fikapausen fortsatte vi sedan till fots in i Frankrike, dvs vi gick över bron intill och några minuter senare var vi framme vid järnvägsstationen i Hendaye. Mitt på bron finns en skylt som talar om att man nu går in i en annan kommun, men inte i ett annat land.

Vi fick inte tag på några biljetter med TGV-tåget från Hendaye till Paris, men från Bordeaux fanns det. Således blev första etappen dit med ett lokaltåg. Dags för en pensionärsfika, pulverkaffe, varmvatten i termos och i packningen medför onyttighet. Som av en händelse hade den välkända hamburgerkedjan bord och stolar invid järnvägsstationen.

Så småningom nådde vi fram till Paris Gare Montparnasse. Nästa utmaning att ta itu men en ny biljettmaskin men strax hade vi biljetter till metron. Det märks att Metron funnits länge med sina kaklade stationer där även namnet också är i kakel. Här går det inte an att byta namn på stationer som har skett i Stockholm flera gånger.

Detta med tillgänglighet verkar inte finnas i Paris. Oftast är det enbart trappor och det är ett slit att kånka på resväskor. Efter att ha bytt linje och kånkat väskor i ännu fler trappor var vi framme vid framme vid Pigalle som ligger nära Moulin Rouge.

Vårt rum var ett så kallat ”family room” och ännu en gång självincheckning. Hur man skulle få plats med en familj är en gåta. Det fanns plats för en dubbelsäng, men tanken kanske är att familjen ska bildas i den sängen. Köket delade vi med andra boende, inte så att det störde. Några fönster fanns inte och bakom väggen låg husets återvinningstunnor. Men ett klirr återvanns en vinflaska på morgonkvisten. Det var i alla fall rent överallt, men visst är det märkligt hur rummen marknadsförs. Att det är ett ombyggt källarkontor framgår så klart inte.

Vi hade bokat rummet för två nätter men då skulle det bli en resdag över. Vi mailade och undrade om vi kunde få rummet en extra natt. Dessbättre var det fullbokat och vi hittade ett ”riktigt” hotell och med en reception öppet dygnet runt.

Den följande dagen tog vi tåget till Vernon för att titta på Claude Monéts (1840 – 1926) trädgård och bostad i Giverny. Trädgården är ett populärt besöksmål även nu med några få dagar kvar på säsongen. Monét målade mest landskap men han är mest känd för sin fina trädgård och framförallt Näckrosdammen.

Den japanske konstnären Hirsmatsu Reiji har inspirerats av Monét. Skärmar för att kunna skärma av en del av ett rum, har dekorerats med näckrosor och hängpilar.

På kvällen besökte vi ett matställe och detta var den kväll man firade Halloween. Här knackar man inte på hemma hos folk, här går man på krogen. Barnen kom i strid ström ofta i sällskap med sina föräldrar. Och krogen hade laddat upp med klubbor och annat godis.

Den följande dagen gick vi upp till Mountmartre- Alla var lediga och det var proppfullt med folk. Alldeles i närheten låg Salvador Dalis (1904 – 1989) museum och där gick vi in. Alla känner väl till de utflutna klockorna och även stöttorna och de är verkligen återkommande i hans verk. På en manlig erotisk bild verkade dock inte behövas någon stötta.

På en restaurang i närheten tog vi varsin portion löksoppa. Detta är väl typiskt franskt. Annars är det mycket italiensk mat med pastarätter och pizza. Sedan vimlar det av kebabställen.

Trots byte av hotell hade vi tid över. Vi begav oss till Eiffeltornet. Numera är tornet väl inhägnat. Det behövs biljett för att ens komma i närheten. Nu var inte planen att åka upp i tornet och då slapp vi köerna som var långa.

Enligt planen skulle sista delen av resan gå till Amsterdam, innan det var dags att åka till Hamburg. Vi var dock inte så sugna på att åka dit och restiden skulle bli ganska lång eftersom biljetterna på Eurostar var slut. Till slut bestämde vi oss för Koblenz i Tyskland. Vi fick tag på biljatter till ett TGV-tåg till Luxemburg och därifrån gick det tåg varje timme till Koblenz. Kvällen avslutades med en matbit på rummet.

Museibyggnaden i sig är sevärd och många besöker Bilbao enbart för att kolla på utsidan. Även insidan har en spännande arkitektur där arkitekten verkar ha använt linjalen enbart till toaletterna och hissarna. Över floden Nervión har bron försetts med konstnärliga attribut för att matcha museets stil. Även omgivningen är försedd med konstverk i samma stil, till exempel ett tilltrasslat garnnystan gjort av armeringsjärn, två gigantiska kaffekoppar och den stora vakthunden med päls av gröna växter. Tyvärr kan man inte säga detta om spårvagnarna som känns klumpiga. Dessbättre har den spanska tillverkaren CAF, enbart levererat just denna modell hit. Uppföljaren som finns i Lund är betydligt snyggare.

Museet har tre plan, varav ett av dessa ägnades åt den Svenska konstnären Hilma af Klint (1862 – 1944). Hon hade en spiritistisk och andlig ådra och uttryckte sig ofta i geometriska former. Hon var intresserad och inspirerad av antroposofi, men dess ledare och skapare Rudolf Steiner var inte intresserad av hennes konst.

Hilma ansåg att hon låg före sin tid och beslutade att hennes konstverk inte fick visas förrän 20 år efter hennes död.

Besöket i museet tog 2,5 timmar. Det räckte precis för att hinna med tåget tillbaka till Donostia. Det blev snart kväll och resan tillbaka skedde i mörker.

Vi fick hjälp av personalen att överlista biljettautomaten och kunde sedan ta oss in genom spärren. Det är viktigt att hålla koll på biljetten eftersom den behövs vid utpassage. Strax var vi frammet i Donostia, dvs San Sebastián på baskiska. Vi letade oss fram till vårt boende, som låg i gamla stan, ännu ett ställe med självincheckning.

Det första man slås av är den halvcirkelformade och två kilometer långa sandstranden. Även om Biscayabukten ligger utanför hindras Atlantens vågor av ön Isla de Santa Clara som ligger inloppet. Till sandstranden når därför enbart behagliga vågor. I båda ändarna av stranden finns höga kajkanter som vinklar vågorna 90 grader som då blir utmärkta för surfning, en populär sport.

Konstverk

Det mest iögonfallande konstverket är Monumento al Sagrado Corazón de Jesús, en Jesusstaty högt upp på Monte Urgull. Vägen dit var visserligen kort men brant uppför och omgiven av riklig grönska.

Mest spektakulär är konstinstallationen paseo del aire (vägen av luft) bortom strandens västra ände. Under strandpromenaden har Atlantens vågor fritt spelrum. Ur hål i gångbanan hörs ett fräsande och ibland kommer det vattenkaskader. Det gäller att passa sig.

Intill finns skulpturerna Peine del Vinto, vindkammen.

I Parte Vieja, gamla stan pågår ett intensivt folkliv och barerna och restauranger är otaliga. På kajen invid trängs gatumusikanterna och på stranden nedanför har någon gjort vackra konstverk, något som tidvattnet snart tog hand om. Kollektivt beundras solnedgången bakom klipporna och strax blir det mörkt.

Regnigt

Strax innan vi reste från Antibes började det regna, något som senare blev ösregn enligt Staffan, men då satt vi redan på tåget. Vi reste med tre tåg med byte i Marseille och Narbonne. Ett av tågen var ett IC-tåg utan krav på platsreservation, där vi hittade plats i den bekväma förstaklassvagnen.

Visserligen är det praktiskt att resa när det regnar, men lite tråkigt att titta ut när allt är grått. I Marseille hade vi en timme. Med två resväskor och regn var det inte läge för ett utefik. Vi tog sikte på en närbelägen livsmedelsbutik och köpte lunch.

Marseille

Marseille är en säckstation med många spår. I änden finns en lång vänthall med en trädallé. Elegant! Vi tog dock sikte på biljettmaskinerna för att köpa platsbiljetter med TGV till Paris några dagar senare. Det blev mest träning i att hitta rätt i menyerna, men de biljetterna vi ville ha var slut.

”Vi har tappat minnet”

I ögonvrån noterade vi ett äldre par (jaja, äldre-äldre) som behövde hjälp med något, men utan resultat. De kom fram till oss och började prata franska, men bytte sedan till engelska. De sade sig ha tappat minnet. Efter ett tag började de prata svenska med varandra! Han svensk och hon dansk, visade det sig. De skulle i alla fall till en ort någon timme bort. Jag slog upp orten i railplanner och konstaterade att det gick lokaltåg dit.
– Har ni biljett?
– Nej.
Rutinerade som vi nu var, knappade vi resan till ett tåg som skulle gå om tio minuter.
– Det behövs ett mobilnummer!
– Nej det har vi inte!
Då fick det bli +4670 och ett fejknummer.
Mannen hutade åt frun att vara tyst och jag hutade åt mannen att vara lite vänligare. Men hur hutar man åt någon att inte huta åt någon annan? Det är väl inte heller vänligt? Mannen tog fram sitt kort, betalade och de skyndade iväg till tåget.

Men snälla, måste man inte ha en mobil idag, åtminstone för att ringa, skicka meddelanden och kalla på hjälp. När jag skriver detta har ett ”äldre” par försvunnit under svampplockning (i Sverige) där endast bilen hittats.

Hur hade de hamnat i Marseille? Vart skulle de? Träffa vänner som inte kunde hämta?

Narbonne

Nästa stopp var Narbonne och nu hade det slutat regna. Vi hann med en fika tvärs över gatan innan tåget mot Toulouse skulle avgå.

Toulouse

Framme i Toulouse var det kväll och mörkt. Vi satte kurs mot hotellet, ett obemannat. Rummet vi tilldelats visade sig dock vara ostädat, men ett telefonsamtal senare hade vi ett annat. Dagen avslutades på en asiatisk restaurang med wok som specialitet.

Avresa 9:33. Det blev bara en promenad tillbaka till stationen. Nu var det i alla fall ljust och det regnade inte. Mot Baskien!

Resväskan – igen

För att åka från Livorno behövde vi förutom lokalbuss (med den kinkiga biljettmaskinen) åka med tre tåg, varav de två första med platsreservation. Första bytet i Genova. Tåget var framme i tid och vi steg av. Men vad nu, nästa tåg var inte annonserat! och inte heller kände jag igen mig. En koll på platsbiljetterna och där står det Genova Piazza Principe, men befann oss på Genova Brignole som också är en stor station.

Vi hade en timme på oss och tog ett lokaltåg till rätt station och hann även med en kopp kaffe. Då havererade den nyinköpta resväskan. Handtaget hade lossnat. Att laga väskan såg svårt ut, ens med verktyg. Sedan hade vi ju nyss lämnat Livorno där butiken fanns. En koll på kvittot men där saknades adress och telefonnummer.

Det blev ytterligare ett tågbyte i Ventimiglia, men där är det svårt att gå fel eftersom det bara finns en station att välja på. Ventimigila är den sista stationen i Italien och strax är vi i Frankrike. En kort stund lämnar tåget Frankrike för att stanna i Monte Carlo, men snart är vi framme i Antibes.

Rummet vi hyrde hade två sovrum, ett allrum och ett kök. Bästa boendet hittills. För första gången besökte vi inte någon restaurang alls. Balkong fanns inte men det gick att öppna fönstret mot gatan och då fick vi ändå ett balkonghäng med vin och tilltugg.

En utflykt till Nice

Vi började med att leta väskor i Antibes, men gav upp och tog en promenad och hittade en konstutställning med skulpturer gjorda i metall. På eftermiddagen tog vi tåget till Nice och hittade genast en butik som sålde resväskor. Vi passade på att gå ner till strandpromenaden och köpte väskan på tillbakavägen. Ja, jag skulle ha en glass också.

Snart var vi tillbaka. Eftersom vi hade ett kök så lagade vi egen mat. Visst är det trevligt att äta ute, men ibland behövs omväxling. När vi var i butiken för att handla ringde Staffan och bjöd ut oss på öl. Mycket trevligt.

Lunch i Juan les Pins

Vädret var inte så bra pch bloggen kräver lite tid, men snart var det dags för dagens huvudaktivietet. Vi var inviterade på lunch hos Staffan och Barbro i Juan les Pins. Vi tog en promenad och gick och ringde. Staffan tog trapporna ner men då släppte en dam in oss och frågade om vi skulle till Vikklöönde. Vi tog hissen upp, så Barbro fick åka ner och hämta Staffan-

Lägenheten var smakfullt inredd och tavlorna som Gunilla målat prydde sin plats. Lunchen var utsökt och började med Champagne på balkongen med utsikt till Cannes. vi satte oss till bords och och avslutade med en drink. Något helt annat än lunchhaket vi till vardags brukar frekventera.

Även nattåget behövde lång tid på sig och skulle inte vara framme i Rom förrän 13:00. Det visade mycket riktigt att tåget tog en rejäl omväg. kartan visade att vi befann oss under ”hålfoten”. Senare passerade vi Bari på östkusten.

Till slut var vi i alla fall i Rom. Rutinerat handlade lite ätbart i butiken invid eftersom vi visste att där fanns några bord och stolar, att sitta vid. När lunchen var avklarad var det dags att åka med nästa tåg.

I Livorno behövde vi åka buss, men varför går den inte från järnvägsstationen? Det gjorde den visst, men Google Maps tyckte väl att vi skulle röra på oss. Karttjänsten verkar inte vara så ”intermodal” (flera transportslag), dvs att gå först och därefter åka buss. Antingen gör man det ena eller det andra verkar Google tycka. Vi försökte köpa biljett ombord på bussen, men antingen kunde eller ville inte chauffören sälja någon, så vi plankade.

Nu hade Gunillas resväska sagt upp sig. Ett hjul var nedslitet och bortom all räddning. På hela resan har vi sett massor av väskförsäljare så det ska väl vara lätt ordnat. Fortsättning följer.

Detta boende hade självincheckning. Först en kod till ett nyckelskåp och in genom porten. Sedan kod till nästa nyckelskåp med annan kod och då kunde vi nå rummet som var upplåst och nu med ytterligare en nyckel i dörren. Krångligt värre.

Boendet hade en liten vacker trädgård. lämplig för ett kvällsmål. Pizza från pizzerian och vin från närbutiken. Det märktes att Livorno inte är någon turiststad i skuggan av Pisa och Florens. Litet utbud av caféer och restauranger.

På morgonen kom en värdinna och serverade frukost. Bussbiljetter köper man i tobaksaffären förklarade hon. Hon skötte även städningen och när vi kom tillbaka på kvällen var våra sängar snyggt bäddade.

I Livorno finns det en marknad och där borde det finnas resväskor, men det gjorde det inte. Vi hittade i alla fall en butik och en ny väska köptes in. Fortsättning följer.

På väg till marknaden passerade vi flera kanaler. Här var det proppfullt med förtöjda fritidsbåtar. Hur används dom? Fiske? Ut på havet eller längs kusten och tillbaka?

Marknaden visade sig vara en vacker saluhall med ett stort utbud av grönsaker, fisk, kött och ost. En vinflaska med vacker design inköptes också för att kunna överlämnas som present. Även andra varor fanns men inga resväskor som sagt. Vi fortsatte ned mot hamnen till en vacker strandpromenad med havsutsikt.

Bussbiljetter införskaffades och säljaren vek dem och visade hur de skulle valideras. Middag åts på en av få restauranger. Bra men dyr. Det fick bli vatten till maten.

Dags att åka vidare och nu med bussbiljetter i högsta hugg. Vi studerade biljettmaskinen noga men hittade ingen öppning. – The yellow machine, upplyste chauffören. Vi tittade noga, tills en resenär hjälpte oss. Jodå, den gula maskinen hade en svart platta på framsidan och där fanns en öppning. Hur ser en öppning ut när den inte är upplyst? Just det, svart!

Nu var det ju enkelt, eller… En biljett gick till slut att validera med ett klick. Den andra lyckades inte få med maskinen på noterna. Vår medresenär vek biljetten för att få den styvare, men lyckades inte heller. Svartåkning igen således.