Strejk

Planen var att enbart byta tåg här, men nu blev det en resdag över eftersom vi bytte München mot Füssen. Biljetten på nattåget mot Sicilien gick inte att boka om till en tidigare avgång och nu hamnade vår redan bokade avgång mitt i en varslad 24-timmarsstrejk.

För en svensk är arbetsmarknaden svår att förstå utanför Sverige. Exakt hur man påverkas av strejken vet ingen. ”Your train may not be affected” kan det stå. Återbetalning av platsbiljetterna är möjlig först efter ordinarie avgångstid 23:00. Bara att gilla läget.

Rom är verkligen en fantastisk stad att besöka där man bokstavligen kliver in i historieböckerna. Nu hade både Gunilla och jag redan gjort det, så vad göra med denna extra tid.

Efter att ha checkat in på hotellet besökte vi en afrikansk restaurang som Gunilla kände till. Färden fortsatte sedan mot Colloseum för att ta bilder. Det var det fler som ville. Därefter trängas med fler turister och även bilar och scooters för att komma till Fontana di Trevi. Här besöktes först en glassbar. Till min förvåning var fontänen fortfarande utan vatten – sedan hur länge funderar jag? Det började skymma så kosan styrdes mot spanska trappan. En bra plats att skåda solnedgången – tillsammans med andra turister förstås.

Nu skulle vi ta metron till Termini. Det var en rejäl kö till de fyra biljettautomaterna. En biljett med fem resor blir bra och förväntade mig en carné med fem biljetter. Ut kom ett (1) kort laddad med fem resor. Kruxet var att bara en i taget kunde åka. Att gå tillbaka till kön kändes inte bra. Det slutade med att Gunilla åkte på biljetten och jag plankade. Väl nere på plattformen fanns också en biljettmaskin. Perfekt. Den var dock inte på humör och vägrade att ta betalt och lämnade enbart ut ett kvitto med texten ”Error”.

Hotellet hade en takterrass och vädret var ju varmt. Strax satt vi där med varsitt glas vin och snacks inköpt i en närbutik

Vad göra i Rom?

Ny dag. Vad göra fram till klockan 23:00 då tåget – kanske – avgår.

Alltså

• Vi har checkat ut från hotellet och som även hade fullbokat följande natt.
• Tåget till Sicilien kanske är inställt
• Ingen logi bokad ifall tåget skulle bli inställt
• Ingen plan för Rom

Det var synd om oss.

Inte nog med det. Gunilla hade drabbats av skoskav och jag blev sur för en usel (läs obefintlig) frukost på ett café. Nåväl. Skoskavet ordnades med ett plåster och hungern stillades med smörgås och yoghurt inköpt på en supermarket. Och sedan är det som sagt synd om Roms befolkning också. I övrigt bara att gilla läget. Det visade sig också att spårvagnarna jag skulle plåta inte var i trafik pga spårarbeten. Det blev i alla fall bilder vid Porta Maggiore där förortsbanan passerar genom stadsmuren.

Vad skulle vi nu göra i Rom fram till 23:00. Gott om tid alltså. Vi bokade in en guidad tur på Priscillas katakomber 15:30.

Att ta sig från A till B

En fördel med Rom är att det mesta ligger inom promenadavstånd. Således påbörjades en sådan aktivitet som får stegräknaren att trenda. Porta Maggiore och fota där det äldre förortståget korsar spårvagnarna. Spårvägen dock tydligt avspärrad men förortstågen gick. Sedan vidare mot Colloseum för att ta bilder. Så vidare till Piazza Venezia för att titta på de båda fyrspannen. Nämnde jag något om alla turister?

Nu hade klockan blivit 14:00. Buss 63 skulle ta oss till Priscillas på 38 minuter och den går varje kvart. Vi väntade en kvart, många bussar kom men ingen 63. Vi väntade en kvart till. Nu tog vi en buss till närmaste Metro. Byte i Termini och sedan till rätt station. Snabb promenad uppför – och vi missade turen med tio minuter. Vi blev istället erbjudna nästa tur 16:15. Pust!

Priscillas katakomber

Adelsfrun Priscilla ägde marken där det fanns en gruva för att utvinna sandsten, som då var lämpligt som byggnadsmaterial. 200 e.kr hade den verksamheten upphört och Priscilla upplät platsen som en kristen begravningsplats. Guiden, Syster Rita, från den kristna organisationen ”Family of Life” berättade sakkunnigt och med glimten i ögat (any questions?…no!) om katakombernas historia. Iklädd fotsida vit klänning och med ett silverkors i en halskedja förklarade Syster Rita att fotografering inte var tillåten. Bäst att inte utmana några högre makter! Hemsidan har dock bra bilder.

Katakomberna består av ett virrvarr av gruvgångar med utkarvade hyllor längs gångarnas sidor. Varje hylla rymmer en person, dvs 1,50 långa och 40 cm hög och djup. Tre till fem gravar ryms på varandra. Men behöves mer plats gick det ju att kräva djupare i den porösa sandstenen. Det fanns även kortare gravar för barn. Varje gravkammare förslöts med skivor av gips eller om familjen hade råd, med marmor. Den som hade mycket gott ställt kunde köpa sig en slags familjegrav med ett valv. 40000 begravningsar gjordes här och den totala längden på gångarna är 13 km.

Katakomberna var i bruk som begravningsplats första till fjärde århundradet e. Kr. Vid den här tiden hade kristendomen fått fotfäste, men kristna var förföljda och katakomberna var därför ett sätt att få ha gravarna i fred. Hit återvände också anhöriga för bön. Vid begravningar bjöds på förtäring efteråt, precis som i våra dagar. Här var det även viktigt att hjälpa de ”fattiga”. Alltså strömmade befolkningen till när det var begravning, för att på så sätt få en måltid. Här begravdes också flera påvar men också martyrer. Martyr blev den som dog för sin tro, dvs föredrog avrättning framför att avsäga sig tron.

Under senare tid användes platsen för pilgrimsfärder, men detta var också en farlig plats eftersom den låg så avsides (idag tio minuter med metron). Gravplundrare bröt upp gravarna i hopp att hitta några värdeföremål men detta är inte brukligt i den kristna traditionen.

Påvarna bestämde då att kvarlevorna av martyrer och påvar skulle föras ner till staden och vid det nionde århundradet upphörde det arbetet färdigt. När katakomberna återupptäcktes på 1500-talet tömdes resterande gravar och vissa av kvarlevorna användes då som reliker.

Vissa av katakombernas kammare har bibliska målningar med kända motiv, t ex Abraham som är beredd att offra Isak och Susanna i badet.

En brakmiddag

Eftersom hotellet vi bodde på var obemannat på kvällen hämtade vi våra väskor. Tanken var att lämna in dem på Termini. 6 Euro per väska och timme, det blir 18 Euro för tre väskor. Vad kommande timme skulle kosta minns jag inte. De skulle dessutom stänga vid 21.

Vi drog iväg med väskorna några kvarter bort för att hitta en restaurang. Eftersom vi inte lämnade in väskorna hade vi nu minst 18 Euro extra att spendera. Strax satt vi vid bords och beställde varsin meny. Maten smakade verkligen utmärkt. Rom är ju verkligen känt för goda mat. Nu var det inte längre synd om oss!

Vid 21-tiden var vi tillbaka på Termini. Strejken hade börjat och på avgångstavlan började ordet ”Cancellato” dyka upp för vissa avgångar. Vårt tåg visades ännu inte. Skulle vi åka eller skulle vi bli kvar i Rom.

Så till slut fanns tåget på avgångstavlan. Inte inställt. En lättnad. Vi kånkade iväg våra väskor. Denna gång blev det liggvagn, en kupé där fyra personer sover mixat. En medresenär från Holland åkte i samma kupé. Den fjärde personen dök inte upp. Efter lite trixande med väskorna kunde vi släcka vid midnatt.

För första gången på denna resa skulle vi åka nattåg, nämligen det tämligen nya nattåget Hamburg – Stockholm som körs av SJ. Fram till 90-talet fanns nattåget Alfred Nobel som gick Oslo/Stockholm – Hamburg, då via färja Helsingborg – Helsingör samt Rödby – Puttgarden. Det fanns även nattåg Malmö – Berlin via Trelleborg – Sassnitz. Sedan kom lågprisflyget och tåg ansågs omodernt och utan resenärer blir det ingen trafik. Nu har nattågen fått en renässans framförallt tack vare österrikiska ÖBB.

Vi hade bokat biljetter i sovvagnen i god tid. Vi hämtade våra väskor på hotellet och begav oss till Hamburg – Altona som är slutstation för tåg till och från Hamburg. Likt många andra resenärer var vi ute i god tid. Samma sak med fourneringen där det senare skulle erbjudas öl med tilltugg ombord. Avgångstiden närmade sig och men inget tåg. Destinationsskylten skvallrade om att tåg som skulle ankomma till vårt spår efter ett vårt tåg hade åkt, nu var spårändrade. Alltså förseningar. Märkligt eftersom sovvagnar inte används dagtid. Nu visade skylten 45 minuters försening.

Tåget kom men först skulle drickabackar, frukostlådor, kaffetermosar, snacks osv bäras ombord. Till slut var i alla fall alla ombord. Det visar sig att vi har fått deluxe-kupén med en bred dubbelsäng både uppe och nere. Flera undrade, bland annat kompisen Dick som visade sig vara med på samma tåg, hur vi gjort för att kunna boka just denna kupé. Svaret var enkelt – ingenting, det bara blev.

Att ett nattåg blir en timme sent är inte hela världen. Det finns gott om tid. Nackdelen var att danskarna ville se passen och lite väl sent. I alla fall sov vi oss genom Danmark (sorry Danmark). Vid Nässjö tittar jag ut och ser snö. Snötäcket ligger kvar ända till Stockholm.

Vi är framme i 10:30. i Stockholm. Denna gång ska vi inte leta reda på ett hotell. raka vägen ner i underjorden och 35 minuter till nästa pendel! Vi har läst om tågstrulet, men tåget kom i alla fall och vi får vara tacksamma att det var ett långt tåg. Järda, Järnvägsdamen (de automatiska högtalarutropen kallas så) hade tystnat framgick av destinationsskyltarna. Jag kan ana att Järda fått fnatt av alla inställda tåg och att någon riktig människa helt enkelt sjukskrivit henne.

I Sollentuna får Gunilla gå över samma snöfläck som vid resans början. Vi hade väl räknat med att våren skulle ha kommit längre.

Så var resan slut. Visst är det bra att ha kommit hem, men ändå lite vemodigt. Det är många minnen att smälta.

Vi lämnar Strasbourg för byte i Offenburg. Vi har gott om tid innan ICE-tåget mot Hamburg rullar in. I väntsalen står tre poliser och lyssnar tålmodigt på en man som verkar ha blivit oense med innehavaren av butiken invid. En polis är inne i butiken och tar noteringar. Mannen utanför pratar på och anser butiksinnehavaren vara ”ein Arsloch” (-loch betyder ”-hål”). Så småningom lyckas poliserna övertyga mannen att han ska lämna stationen eftersom hans avsikt inte är att åka med något tåg.

Det blir en lång resa och inte förrän till kvällen ska vi rulla in i Hamburg. Vi hittar våra platser i den av affärsresenärer pratiga förstaklassvagnen. På ett ensamt säte invid oss sitter en man som som mest verkar irriterat över något eller någon. Med jämna mellanrum ringer han upp, gormar en stund och lägger sedan på. Två platser bakom sitter en man som inte verkar få sin beställda bil i tid. Han har dessutom telefonen på högtalare. En viss Herr Maier verkar inte ha gjort sitt. Han ringer hustrun som lyssnar och han lugnar ned sig. Så småningom verkar han ha löst sina transportproblem.

I restaurangvagnen äter vi en Chili con carne och en Chili sin carne, samt en Weisbier, allt med bordsservering. Ett tyskt par sitter invid och berättar att de har rest med Eurostar från London, men blivit tvungna att stanna en dag i Bryssel pga den tyska tågstrejken dagen innan. En händelserik resa.

Vi stiger av vid Hamburg Hauptbahnhof och fortsätter med S-Bahn en station. Där hamnar vi i en byggarbetsplats där stationen enbart har provisoriska trappor men ingen hiss. Google Maps hänger inte riktigt med och det blir en extra vända i trapporna med tunga väskor. Vi tar oss i alla fall fram till hotellet. Via samma app hittar vi senare på kvällen en italiensk restaurang som var mycket bra. På vägen dit hittar vi även en välkänd tysk butik för att handla lite bröd till frukosten.

Hansestaden

Hansan var ett handelsförbund vars syfte var att upprätthålla ett monopol på handeln i Nordsjön och Östersjön. Hansan var verksam mellan 1100- och 1600-talet och som mest var 100 städer anslutna. I städer som inte var anslutna till hansan fanns så kallade Kontor (alltså inte det tyska ordet Büro) som representerade Hansan i den staden. Allt med syfte att stänga ute konkurrenter. Än idag benämns Hamburg som die Hansestadt och ”HH” på bilars registreringsskyltar betyder Hansestadt Hamburg.

Elbfilharmonie

I hamnkvarterens nya stadsdel Hafen City ligger även Elbphilharmonie, en spektakulär byggnad bestående av en konsertlokal med ett hotell ovanpå. Precis som i många hamnområden byggs här bostäder.

Reeperbahn

Dagen därpå ska vi besöka Reeperbahn i stadsdelen St Pauli, något säkert många har hört talas om. Själva Reeperbahn är en bred gata med mycket trafik och inte som man skulle kunna tro, någon skum bakgata. Visst finns det butiker och underhållning åt det mer erotiska hållet, till exempel (”borddans”). Det finns dock andra gator i närheten som är skumma. En var blockerad med en chikan bestående av plank. Personer under 18 samt kvinnor hade inte tillträde! Tyvärr var det flera som ansåg sig behöva tillträde. Inte många restauranger hade öppet så ”tidigt”, dvs vid 12-tiden. Vi hittade en grekisk restaurang, där innehavaren, en kort man, var bekymrad att jag skulle sitta obekvämt pga min längd.

Miniatur Wunderland

Två bröder fick idén att bygga världens största modelljärnväg, gick till banken för att låna två miljoner D-mark och fick lånet beviljat och resten är, som det heter, historia. Miniatur Wunderland som är beläget i ett av de gamla hamnmagasinen i Speicherstadt, måste ses. Nästa gång du är i Hamburg ska det bara inte vara för att byta tåg. Det är det många som gör. Se till att boka biljetter i tid.

Denna attraktion är mer än en modelljärnväg, även om tågen är ett centralt inslag. Det som imponerar är dock de naturtrogna miljöer där tågen färdas alltid i skala H0, dvs 1:87. Vid en närmare titt på en fullsatt fotbollsarena syns varje åskådare. Den som som vill se annat än tåg kan istället titta på flygplatsen där flygplan startar och landar, allt med naturtrogna ljudillustrationer. Kända platser finns givetvis. Vad sägs om Vatikanen, LKAB i Kiruna eller varför inte Rio de Janeiro. Elbphilharmonie finns givetvis med.

Ett visst överskott av blåljusfordon med tjutande sirener förkommer och olycksplatserna är många. Med jämna mellanrum dämpas ljuset och det blir natt. Nu syns den naturtrogna belysningen, till exempel i pariserhjulet på ett tivoli eller blinkers på en bil som väntar på grönt ljus för att sedan kunna svänga. Ett tåg kommer ut ur en tunnel med helljuset påkopplat i de tre strålkastarna. Mycket effektfullt.

Kyrkan St Nicolai – Operation Gomorrha

Precis som i Berlin har även Hamburg ett ensamt kyrktorn kvar efter andra världskriget. Kyrkan började byggas 1195 och har byggts om flera gånger. Vi löste biljett för att åka hissen 76 meter upp i tornet. Lite kusligt och det blåste rejält.

I biljetten ingick också besök i museet i kyrkans källarvalv som var intakta. Här finns en utförlig utställning om Hamburg under andra världskriget. Här berättas utförligt om livet i staden medan kriget pågick. Ganska snart insåg man att staden skulle kunna bombas och skyddsrum byggdes, men dit hade inte den judiska befolkningen tillträde. Det ansågs mer praktiskt att dessa omkom för att då slippa besväret att deportera dem. Cynismen slutar inte där. Vartefter deportationerna fortsatte blev det bostäder ”lediga”. Dessa kunde nu utnyttjas av dem som hade fått sina hem förstörda i ett bombanfall.

Operation Gomorrha är den massiva bombning som pågick sommaren 1943. Brittiskt och amerikansk flyg utförde fem bombattacker som förvandlade innerstaden till en eldstorm där 45000 människor dog. 900000 personer blev hemlösa. Eftersom inga landmärken längre fanns var det svårt att orientera sig i staden. Att röja upp var mycket farligt, dels för att byggnader fortsatte att rasa dels för att blindgångare riskerade att detonera. För detta farliga arbete rekvirerades fångar från koncentrationslägren, bland annat Auschwitz.

Likt besöket i de judiska kvarteren är det svårt att lämna detta museum oberörd, speciellt i dessa tider när det pågår krigshandlingar i Europa.

28 – 30 april

Fram till Antibes följde vi vår resplan med förbokade hotell, till punkt och pricka. Det mesta dock avbokningsbart, vilket var klokt eftersom vi skippade Paris på grund av tågstrejken i Frankrike. Vi fick alltså planera om och ändrade till Luzern. Det var ju väldigt enkelt att även vara lite spontan och lite kul samtidigt.

Vi har haft bra koll på Sverige under resan. Bilder på snökaos, inställda tåg och sedan en rapport om 75 cm tjock is på en sjö i Dalarna. Och vi som hade tänkt återvända till våren i Sverige. Ville vi verkligen det? Efter besöket i Strasbourg gjorde därför det vi det som vi lärde oss av den franska strejken. Vi blev spontana och planerade om – igen!

Nice var en stad där vi bara var på besök några timmar och bestämde oss för att åka tillbaka dit. Nu var det för tillfället inte någon strejk. TGV-tåget tog sex timmar till Marseille och där vi bytte till ett regionaltåg till Nice. På vägen passerade vi Antibes där vi varit för en vecka sedan.

Vi har inte riktigt bestämt oss för fortsättningen på resan, men den svenska våren lockar fortfarande när Sverige till slut har tinat upp. Bloggen kommer givetvis att uppdateras som vanligt.

Tyvärr kunde vi inte återvända till Rivieran. Istället var vi i Hamburg, men kul att du läste ända hit.

April, april

Vi lämnar Luzern en kylig morgon med regn i luften. Det är lätt att längta tillbaka till Antibes. Planen är att åka till Basel, ta en fika och sedan vidare direkt till Strasbourg. Inga platsbiljetter behövs. Planer är en sak, verkligheten en annan.

Vi gjorde det enkelt och drack kaffe på på Basel SBB. Hade vi stressat hade vi hunnit med ett tidigare tåg till Strassbourg, men varför ha bråttom. Vi tog en sväng runt kvarteret och jag kunde givetvis ta bilder på en massa spårvagnar. Tillbaka till stationen och vänta på att tågets spårnummer skulle visas. Tåget kom inte upp och efter koll i DB:s app visade det sig vara inställt. Inget stort problem Det skulle strax gå ett tåg till Offenburg så det hoppade vi på.

Efter en och en halv timme var vi framme i Offenburg och lämpligt nog låg det ett kebabställe tvärs över gatan. Utmärkt lunch och det räckte även till en doggybag. Till Strassbourg tar det endast en halvtimme och det går två tåg i timmen. Märkligt nog var det en Itino dieselmotorvagn trots att banan är elektrifierad. För övrigt det enda tåget som inte gått på el.

Strasbourg

Framme i ett regnigt Strassbourg och söndag kväll. Bäst att ge sig ut och hitta en öppen livsmedelsbutik innan allt är stängt. Säga vad man vill om Google Maps men visst hittar man det man söker. Nu är vi i Alcase/Elsass och tyska och franska används omvartannat. Gatunman och stadsdelar kan ibland ha tyska namn.

Platsen där Strassbourg idag ligger var från början en knutpunkt för två handelsvägar. Den som vill veta mer om historiken kan läsa om Fördraget i Verdun 843, där arvet efter den frankiske kungen Ludvig den Fromme skulle delas upp på hans söner, Lothar, Ludvig den tyske och Karl den skallige. Arv kunde alltså även avse nationer. Strasbourg (eller mer korrekt Strassburg) tillföll Lothar men kom så småningom att ingå i Ludvig den tyskes tyska rike. Själva fördraget är skrivet både på dåtidens tyska och franska, så redan då gällde tvåspråkigheten.

Gutenberg levde här under 1430- 1440-talet, innan han flyttade tillbaka till Mains och utvecklade boktryckartekniken. Strassburg var känt för sitt fritänkande och reformationen fick snabbt fäste här. Här fanns också organiserad undervisning och när Universitet bildades på 1500-talet fanns det både en protestantisk och en katolsk fakultet.

Efter 30-åriga kriget 1648 övergick stora delar av Elsass till Frankrike. Strassburg fortsatte dock att vara fristat ända till 1681 då Ludvig XIV i en kupp förklarade staden som fransk.

När den österrikiska prinsessan Marie-Antoinette1770 (se inlägget om Wien) skulle färdas till Frankrike för att bli drottning gjorde hon det via Strasbourg. En paviljong uppfördes. Där blev hon avklädd alla sina kläder för att utan kläder gå några steg till den franska sidan. Där tog franska hovdamer över och klädde henne franskt. En stor kontrast mot idag där H&M finns överallt.

Den tyske ledaren Bismarck ville 1870 ansluta de sydtyska staterna till det nordtyska förbundet, i praktiken Preussen. Frankrike ansåg att detta var en provokation och förklarade krig. 1871 kapitulerade Frankrike och Elsass-Lothringen, inklusive Strasbourg blev åter tyskt. Efter freden i Versailles åter Franskt. 1940 – 1945 var Strasbourg franskt pga Nazitysklands ockupation.

Europarådet och EU

Nu fick det vara slut med krig. Europarådet bildades 1949 och förlades till Strasbourg. Samtidigt bildades Europadomstolen, till en början inkallad vid behov men från1966 permanent. Som bekant är också EU-parlamentet förlagt dit. EU har sitt ursprung i Kol- och stålunionen 1950. I samband med Parisfördraget 1952 bildades den Europeiska Gemenskapen. Europeiska Unionen bildades 1993 i samband med Maastrichtfördraget.

Varför inte passa på att besöka EU-parlamentet. I utkanten av ett villaområdet tornar den pampiga byggnaden upp sig. Efter att ha visat upp passet och gått igenom säkerhetskontrollen blev vi insläppta. Min Schweiziska fickkniv fick dock vänta utanför. Byggnaden är oval och med en vacker innergård. Allt är mycket stramt utformat, inga fresker som i Uffizi. Ingen medlemsstat får sticka ut. Alla medlemsstaters flaggor sitter prydligt på rad tillsammans med den tolvstjärniga unionsflaggan. Utrymmet år också tilltaget för att kunna sätta i flera flaggor.

Besökaren får gå en runda i byggnaden och överallt finns förklarande texter. Plenisalen har plats för 705 ledamöter, där ledamöterna sitter tillsammans i sju partigrupper samt en partilös, alltså inte per land. Eftersom parlamentet oftast sammanträder i Bryssel var det tomt vid vårt besök. Man kan ju fråga sig varför man inte alltid har sessioner i Bryssel men när man läser på historien finns det en stor symbolik i att finnas i just Strasbourg som alltid har haft en strävan att vara ett kitt i Europa.

Kollektivtrafik

Strasbourg återinförde spårvagnar 1994 efter att det gamla nätet lades ner 1960. På många gator i Innerstaden går enbart spårvagnar och allt är mycket prydligt och genomtänkt utformat. En av linjerna fortsätter över Rhen till den tyska grannstaden Kehl. Svårare är det att köpa en biljett. Hur vi än tryckte på skärmen och på en stor knapp hände ingenting. Vi gick åt sidan för att se hur andra gjorde. Det visade sig att den stora knappen var en ratt man skulle vrida på. Hur svårt kan de va!

Petit France

Floden Ill som är en biflod till Rhen passerar genom Strasbourg genom flera kanaler. Stadsdelen Petit France med alla korsvirkeshus och fortet är mycket sevärt. Vi valde en liten krog i området och med oss ville den språkkunnige italienske servitören prata tyska. Krogen värmdes upp med en stor kakelugn och på den stod som prydnad en enkel hembränningsapparat.

Katedralen Notre-Dame

Katedralen börjande byggas 1015 och blev färdig först 1439. Förhoppningsvis gick delar att använda under tiden. Väggarna pryds av fresker och statyer. Tornet är 142 meter högt och svårt att få med på bild. Inne i katedralen finns ett astronomisk ur, liknande det i Prag. Det fanns också liknande figurer som varje timme förväntades röra sig. Klockan närmade sig 15 och många förväntansfulla åskådare var redo med kameror. Klockan blev tre. En liten figur slog på en klocka – precis som i Prag. Det sade ”pling” därefter tystnad som bröts av fniss och sedan skratt. Kanske kan uret göra mycket mer, men förmodligen lika bra att det bara säger pling. Det skulle ju bli väldigt störande och olämpligt att en begravningsceremoni måste avbrytas för att en massa fanfarer och annat ska utföras av det för tillfället opassliga uret.

Egentligen skulle resan gått till Paris dagen innan men pga tågstrejken planerade vi om. Nu gick resan längs Rivieran tillbaka till Ventimiglia i Italien där vi köpte platsbiljetter. Interrailbiljetten är själva färdbiljetten och oftast räcker denna. I Italien är principen att platsbiljett antingen är obligatorisk eller annars inte möjlig att köpa. Nu var tåget vidare till Milano ett sådant obligatorisk platsbiljett. Efter biljettköpet gick vi tvärs över gatan för att hinna med en fika. Det måste räknas som att ha varit där.

I Milano blev det byte till ett Schweiziskt tåg mot Zürich. Efter att ha åkt genom Gotthard-Basis-Tunnel bytte vi tåg i Arth-Goldau för att komma till Luzern.

Gotthard-Basis-Tunnel

Gotthardbanan genom alperna är sedan tidigare känd för den 15 km långa Gotthardtunneln, Airolo – Göschenen, öppnad 1882. Den tunneln trafikeras fortfarande med tåg, men klarade inte av dagens krav på restider och kapacitet. En sevärdhet på den banan är Wassen, en by som passeras tre gånger i 90 km/h, för att den dubbelspåriga banan ska vinna höjd.

Gotthard-Basis-Tunnel mellan Bodio och Erstfeld är med sina 57 km den längsta järnvägstunneln i världen. En folkomröstning beslutade 1992 att tunneln skulle byggas. Projekteringen startade 1996 och bygget 1999. Trafiken kunde börja i december 2016. Tunneln förkortar restiden med 25 minuter. Eftersom den här tunneln har en stäckning på en lägre nivå än den tidigare behövs inga serpentiner. Spåret kan byggas rakt vilket förkortar restiden. Egentligen består Gotthard-Basis-Tunnel av två enkelspåriga tunnelrör, förbundna med varandra var 325 meter. Det går då att utrymma ett tåg, till exempel vid en brand. via det andra tunnelröret. Två underjordiska stationer finns där det går att byta från det ena spåret till det andra, att ”kryssa” på järnvägsspråk.

Tunnlarna passerar inte bara själva Gotthardsmassivet, utan även en språkgräns, italienska på den södra sidan och tyska på den norra.

Luzern

Staden uppstod vid det omkring år 740 grundade klostret Sankt Leodegar. Luzern blev stad omkring år 1178 och när Luzern blivit ansluten till den Helvetiska republiken 1798 blev den dess huvudstad.

Luzern ligger invid Vierwaldstättersjön och det finns gott om sightseeingbåtar, sommartid även med hjulångare. Staden har en gammal stadskärna med vacker utsmyckade hus. Över floden Reuss finns flera broar varav två är av trä och försedda med tak. I takstolarna sitter paneler med målningar från 1600-talet. Tyvärr brandhärjades en av broarna, Kapellbron 1993 och många av målningarna förstördes. Bron är idag reparerad men de förstörda målningarna saknas. Några sotiga målningar finns kvar som ett minne av branden.

Regnigt och kallt

Vi har nu lämnat den för oss varma Rivieran. Ute är det regnigt och kallt. Ortsbefolkningen tar det med ro. En restaurang med utebord i en arkad håller med varma rockar och filtar. Schweiz är inte dyrt, det är jättedyrt. Vi går vidare.

Verkershaus

Verkershaus är mer än ett museum med transporter i dåtid och nutid, där alla fyra transportslagen, dvs väg, järnväg, sjöfart och flyg, representeras. De många interaktiva attraktionerna gör Verkehrshaus till ett populärt besöksmål för barnfamiljer. Att med en telfer (en slags lyftanordning) flytta en container från ett godståg till ett fartyg, allt i miniatyr förstås, roade alla åldrar. På ett annat ställe fanns ett vägbygge. Det gick att via ett handmanövrerat transportband föra grus till ett såll som sorterade massorna i olika fraktioner beroende på stenarnas storlek. Både killar och tjejer var djupt koncentrerade i arbetet. Här finns morgondagens ingenjörer!

Flyget presenterades på ett intressant sätt, även för den som inte är så intresserad. För att komma in i avdelningen måste man som på en flygplats gå ut ur ett flygplan och via gaten snirkla sig in. Fiffigt! En film visade hur det med helikopter gick till att rädda personer som skadats i oländig terräng. Det fanns också skärmar som visade hur det gick till förr. Olika flygplan, modeller av zeppelinare, hanggliders, you name it.

Vägtransporterna fokuserade mycket på säkerhet och det gick bra för barnen att sitta i en bil och krocka i 10 km/h. Ett ”garage” utformat på samma sätt som ett automatiskt höglager för lastpallar, fast med bilar istället var ett smart sätt att visa olika bilar. Bilarna flyttades av en robot mellan olika positioner i garaget, bland annat en Volvo P 1800 (en bil som tv-hjälten ”Helgonet” körde).

Järnvägsdelen visade upp olika typer av fordon, bland annat en vagn byggd i trappsteg avsedd för en bergbana. Här får besökaren lära sig att det finns fyra olika system för kuggstångsdrift, alltså en tredje skena i mitten (ungefär som en Toblerone) där dragfordonets kugghjul kan haka i. På detta sätt går det att göra branta stigningar utan att fordonet slirar eller ännu värre inte kan bromsa när det går utför. En avlång monter visar utförligt bygget av Gotthard-Basis-Tunneln, den vi åkte igenom. Det behövdes fyra tunnelborrmaskiner, TBM, för att bygga det båda spårtunnlarna. Ett borrhuvud stod utanför entrén, gigantiskt stort.

Här finns också det klassiska gröna krokodilloket, ledat på två ställen för att klara kurvorna bättre. Krokodilen, dock inte exemplaret på utställningen, besökte Järnvägsmuseet i Gävle 2015.

Även om utställningen var intressant var den tyvärr alltför statisk. Den enda interaktiva jag såg av en tågsimulator. Alldeles för simpel enligt mitt tycke. En bildskärm visade att hastigheten var 125 km/h. Men körspaken gick det att styra filmen och det fanns en hastighetsmätare av den gamla sorten, inte den som alla nya tåg är försedd med som visar ärvärde och börvärde samtidigt. Visst borde någon av de stora drakarna, Alstom, Stadler etc, kunna ställa upp med något häftigare. Det är ju här ni ska värva er personal så att de ser till att skaffa den utbildning ni vill att de ska ha. Lite förvånad att tåglandet Schweiz inte kan bättre.

Jana och Sven

Vid vårt besök fanns en utställning med campingfordon, inga husbilar utan ombyggda skåpbilar. Jana och Sven från Tyskland visade stolt upp sin militärgröna terrängbil som de inrett själva. Klistermärkena visade många olika besöksmål. I år planeras en resa till Skandinavien, där de varit förut, även i smällkall vinter med knarrande snö under fötterna. Inget hindrar en entusiast. De tycker även om att åka offroad, men bara där det är tillåtet förstås.

Trådbussar

I hotellvistelsen ingick fria resor i kollektivtrafiken, så varför inte åka trådbuss till Verkehrshaus. Detta miljövänliga och väl beprövade transportmedel finns på många ställen. Visserligen finns det i Landskrona, men borde införas på flera ställen. Varför ska vi i Sverige krångla till allt och uppfinna hjulen på nytt och för säkerhets skull göra dem fyrkantiga.

På vägen tillbaka var det lite solsken och vi tog en promenad tillbaka. Vid kajen låg en av Hjulångarna förtöjda och vi tog en fika och för min del en utmärkt Bananasplit. På kvällen besökte vi en restaurang och åt en utmärkt rösti.

Ny strejk

Nu ska järnvägen i Tyskland strejka den 25. Vi har tur. Just denna dag ska vi inte åka tåg i Tyskland men både dagen före och dagen efter. I Tyskland gör man det rejält. Allt står står still. Punkt och slut. Vi bokar platsbiljetter på ett av tågen dagen efter eftersom många säkert vill åka då.

Så var det dags att lämna Italien och fortsätta mot Antibes med tre byten. För att ha marginal tog vi tåget från Vernazza en halvtimme tidigare. Det hjälpte inte. Nästa tåg från Levanto mot Genova fick fel på dörrarna och blev försenat. Vi missade bytet och fick ta tåget mot Ventimiglia två timmar senare .Då fick det bli lunch i Genova och vi hittade ett trevligt fik där innehavaren raskt flyttade ihop ett par (som förmodligen kände varandra) och vips fanns det ett bord till oss. Ventimiglia är den sista stationen i Italien och där byte sker till ett franskt regionaltåg. Inget problem eftersom de tågen går varje halvtimme.

Rivieran har inte stått på min priolista, men nu blev det i alla fall ett besök. Antibes är det nya resmålet. Det är inte svårt att förstå att många väljer att åka hit. Fina stränder, många restauranger och vackra miljöer. Nu är det också lagom varmt för oss nordbor. Det gick att ha kortärmat på sig, även om ortsbefolkningen valde att ha varma kappor på sig.

Nu har vi kommit till provinsen Provence. Städerna, inklusive Monaco, ligger om ett pärlband längs kusten.

Strejk i Frankrike

Nu hade det dock dykt upp orosmoln. När fransmännen är missnöjda med något strejkar man. Inte som i Sverige där fredsplikt råder under gällande avtal. Här strejkar man när det passar, dock under vissa ordnade former. Man säger till i förväg vilken dag man ska strejka.

Den 23 mars, samma dag som vi tänkte åka till Paris med TGV är det utlyst en dags generalstrejk. Det fick bli ändrade planer. Hotellet i Paris avbokades och istället bokandes hotell i Luzern i Schweiz. Strejken gäller reformen med höjd pensionsålder. Även om många säkert inser att pensionsåldern måste höjas för att få ekonomin att gå ihop, sätter det ändå känslorna i brand. För att inte skapa låsningar i Parlamentet har president Macron utnyttjat möjligheten att kringgå parlamentet genom att utfärda ett dekret att pensionsåldern ska höjas från 62 till 64 år. I Nice var det demonstrationer utanför järnvägsstationen. På gatan brann ett varningsbloss, sådana som kan användas på fartyg i sjönöd. På gatan satt demonstranten och på stationsplanen låg en docka föreställande President Macron.

Ja, det är synd om fransmännen!

Antibes

Grekerna grundade Antipolis, dvs det som senare blev Antibes, som handelsplats 300 f. kr. Innan dess fanns etruskiska bosättningar från 500-talet f. kr. Romarna införlivade staden i Transalpinska Gallien 100 f. kr.

Picasso bodde här en kort och produktiv period och hans verk från den tiden finns på Chateau Grimaldi. Museet är behagligt litet. med tydliga skyltar som beskriver innehållet rum för rum. Här finns också keramik som Picasso har målat. Ett besök rekommenderas.

Här finns en av Europas hamnar för privatbåtar och då är det inte några små båtar vi pratar om. Hur ska man kunna använda ett så stort fartyg. Viktigt är så klart pengar, men det måste också finnas tid. Och sedan ska kompisarna också ha tid, om de inte pysslar med sina egna båtar. Båtarna får nog anses vara stöldsäkra. Det är inte bara att dra iväg och gömma sig. Någon skärgård finns inte, knappt ens några öar. Flera båtar var till salu, men hade ingen lust att köpa.

Evert Taube periodvis bott här och skrev då prosaböcker.

Språkkunskaperna varierar. Många vill väldigt gärna prata engelska. Andra förstår men vill inte prata och några verkar inte förstå alls och det kan gälla även väldigt unga personer. Kanske är det bara rädslan att inte kunna riktigt bra. Omvänt är våra egna kunskaper i franska näst intill obefintliga. Att läsa en text kan gå om den inte är alltför lång.

Nice

En av dagarna tog vi tåget till Nice. Mest känd för sin långa strandpromenad och kanske tyvärr ännu mera känd efter terrorattentaten på nationaldagen 14 juli 2016 där 86 personer omkom när en lastbil körde in i de firande folkmassorna. Visst är den fem km långa stranden fantastisk men den består inte av sand utan av rullstenar. Anledningen är att stranden blir mer robust mot de höga vågor som ibland förekommer. Sand dras lättare ut i haven än sten. Det jobbades för fullt med stora maskiner för att lägga ut nya stenar på stranden.

Nice tillhörde fram till 1860 kungariket Sardinien och språket var italienska. I samband med Italiens enande och kriget mot Österrike kom Nice att tillhöra Frankrike och är idag en av Frankrikes största städer. Språket byttes ut till Franska och italienskspråkiga tidningar var tvungna att upphöra. Många flyttade österut till det som nu hade blivit Italien. Kvar finns italienska gatunamn och det italienska köket.

Nice har sedan 2007 byggt upp ett spårvägsnät och består idag av tre linjer. Det tidigare upphörde 1953. Anledningen till att spårvagnarna återkom var stora trafikstörningar i centrum och oregelbunden kollektivtrafik. Det är en fröjd att se hur spårvagnarna glider fram på boulevarden Avenue Jean Medecin och utan biltrafik. En kort sträcka vid Place Messena gäller batteridrift eftersom kontaktledningar där ansågs som störande.

Monte Carlo

Monaco blev en självständig nation 1861, omgiven av Frankrike och havet. Valutan är Euro men att ringa blir dyrt eftersom Monaco inte är med i EU.

Gunilla kände för att vända åter till Antibes medan jag själv fortsatte till Monacos huvudstad Monte Carlo. Järnvägsstationen liknar en stor tunnelbanestation och i berget under det som är Monte Carlo. Det går rulltrappor ner till hamnen och upp mot Casinot. Jag tog rulltrappan uppåt för att hitta till det det berömda Casinot. Det var lite knepigt att hitta men så småningom uppenbarande sig en pampig byggnad som måste vara Casinot.

Det är lätt att känna sig bortkommen i en sådan miljö, men efter att ha blivit kollad att jag inte hade några vapen och blivit instruerad att betala 17 Euro i inträde, blev jag insläppt. Det är fotoförbud i Casinot, men som av en händelse fick jag några bilder av en kompis…!

Det var inte så många besökare. Två roulettbord var i alla fall igång och där spelade ett par samtidigt på båda borden. För mig såg det planlöst ut och om de vann eller förlorade kunde jag inte avgöra. Att se croupieren jobba var intressant. Varje spelare får olikfärgade marker, men det gäller ju för croupieren att hålla reda på vems som är vems. Förlorade marker rakas ner i ett hål och där rasslar det en stund och allt sorteras upp i rätta färger och valörer.

Jag brukar klaga på att jag aldrig vinner något och det gjorde jag inte denna gång heller. Det kan ju bero på att jag inte spelar. Av de 17 Euro jag betalade i inträde kunde jag antingen spela på ”banditer” eller ta en drink för 10 Euro. Vilket sammanträffande att en öl kostade just 10 Euro! Apropå ”banditerna”, alltså en ”slot machine” där man lägger i pengar, drar i en spak för att få tre hjul att hamna i rätta positioner var nu så komplicerade jag inte ens förstod vilket taktik man skulle ha för att få en jackpot. Och lika bra var väl det. Det fanns gott om restauranger men invid roulettborden fanns en bar där mina 10 Euro byttes mot en monegaskisk öl (made in France).

Så småningom tog jag en promenad ner till hamnen. Även här låg det dyra båtar och exklusiva bilmärken körde på gatan. Nu var det dags att åka tillbaka men var fanns stationen. En oansenlig port var rätta vägen in men det var lätt att gå fel. Så småningom hittade jag rulltrappan upp. Det var otroligt mycket folk. Kanske hade tåget en halvtimme tidigare varit inställt pga strejkaktioner. Tåget var något sent och mer folk ville stiga på. Tåget, som var betydligt längre än ett SL pendeltåg blev fullsatt. Jag trängde mig in och fick en ståplats.

Juan-les-Pins

Den 23 mars var det strejk, dvs inga tåg (fast en del tåg gick i alla fall). Vi tog en promenad till badorten Juan-les-Pins, känd för den fina stranden, jet-set-liv och lyxhotell. Det är svårt att få en uppfattning om detta gäller fortfarande. På gatan längs stranden finns visserligen många byggnader som liknar hotell, men numera verkar det vara lägenheter. Är det någon 50-talist som minns Peter Sarstedt´s hit ”Where do you go to”. Den handlar om en ung kvinna som lämnar fattigdomen i Neapel – och kärleken – för att leva ett mer lyxigare liv bland annat i Juan-les-Pins.

Matlagning

Vår princip har varit att välja prisvärda hotell nära järnvägsstationen. För första gången blev det en lägenhet med självhushåll. Första kvällen skulle vi handla mat och upptäckte att det mesta var stängt redan 19.00. Efter lite frågande hittade vi en välsorterad livsmedelsbutik som var öppen till 22.00. Maten var lika dyr som hemma om inte dyrare. Vinet var dock billigt och smakade bra.

Lägenheten vi bodde var stor med två soffor som kunde bli sängar och ett litet (kids room) med våningssäng. För att komma in måste man först passera receptionen (oftast stängd) och sedan in på innergården. Lägenhetskomplexet bestod av de olikfärgade hus och försäkerhets skull hade man satt upp skyltar med husets färg, så att det skulle bli lättare att hitta. På huset med beige färg stod de ”vert” och på det gröna stod det ”orange” (kolla i ”translate” ifall du inte förstår franska). Vi bodde i ”Rouge”. Innergården var mycket vacker med palmer och annan grönska. Det fanns också en fin uteplats. Poolen var tyvärr stängd eftersom det fortfarande är vintersäsong, men i utomhusakvariet simmade de färggranna fiskarna.

Sista kvällen var det slut med självhushållet och gick ut och åt. Vi hittade något som liknade ett ”hål i väggen”, en halv trappa ner i en källarvåning. Det var tomt men vi gick in. På en kort stund fylldes nästan alla 15 bord, Menyn var föredömligt kort och maten var utmärkt. Två damer skötte allt. Den ena tog upp beställningar, serverade och diskade. Den andra fanns en (smal) trappa upp, lagandes mat och serverade ibland. Regelbundet plingade klockan i köket och snart stod maten på gästens bord. Teamwork av högsta klass.

Hittills hade vi följt resplanen till punkt och pricka och förbokat allt – trodde vi. På morgonen skulle vi lägga in det bokade hotellet i La Specia i Google maps. Då funkar vägvisningen även off-line. Var fanns nu bokningen? Inte i appen och det fanns inte heller något mail med bekräftelse. Svaret var enkelt. Det fanns ingen bokning. Eftersom jag hade fått tips om att Vernazza var sevärt, så kunde vi lika gärna leta logi där och på några minuter var den detaljen ordnad.

Catarina

På tåget från Milano till La Specia var det mycket folk och en Catarina från Senegal stegade bestämt fram och fyllde ut platsen invid mig. Hon var i ett sällskap med delar av sin familj, som höll sig på behörigt avstånd. Hursomhelst var hon på väg till Pisa för ”business” som hon uttryckte saken. Pratade mycket och gärna, men kunde inte svara på frågor. Det var nog lite si och så med engelskan. Hon visade souvenirer, en elefant och sköldpadda gjorda av röd sten. Efter att tag tog hon fram ett armband och trädde på Gunillas handled.

La Specia

I La Specia skulle vi byta tåg men eftersom tågen går varje halvtimme passade vi på att äta lunch. Det var ju här vi hade tänkt bo, men det var nog ett bättre val att fortsätta till Vernazza. Innan vi fick lämna La Specia fick vi visa våra pass. Allt var tydligen i ordning och vi fick fortsätta.

Cinque Terre

Cinque Terre (”de fem landen”) består av Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore belägna längs den liguriska kusten mellan Genua och La Specia. Förr i tiden behövdes båt eller åsna för att ta sig till någon av byarna. Numera trafikeras järnvägen av tåg som går varje halvtimme i vardera riktningen. Den som åker bil måste åka på slingriga vägar.

Byarna anses vara från 1000 e, kr. Den viktigaste näringen idag är turism, men även oliver och vin odlas här. Fiske bedrevs tidigare, men inte längre. Här finns flera fort vars syfte var att skydda sig mot turkisk invasion. Cinque Terra står på UNESCO:s lista för världsarv.

Vernazza

Att hitta till hotellet var inte svårt. Det finns bara en gata och på den skulle vi gå uppför. Det tog högst tre minuter. Därefter slutade samhället. Hade vi istället gått åt andra hållet hade vi nått havet också på tre minuter. Nere vid hamnen går det att se till nästa by och även terrassodlingarna där emellan. Lämpligt nog fanns det en tvättomat i samma byggnad som hotellet så vi passade på att tvätta.

Det kändes bra att vara här före turistsäsongen. Det var tillräckligt mycket folk ändå. Hur ska det då vara när det är sommar, många fler besökare och mycket varmare. Närheten till havet märks på menyerna. ”Frutti del mare” (havets frukter), dvs skaldjur och små bläckfiskar finns inte inte bara på pizzan utan även till pastan. Vernazza ligger, precis som de övriga byarna, i en ravin. På båda sidorna finns hus och för att komma dit måste man gå i trappor. Det är väl inget problem för den som har raska ben, men hur är det för den som inte längre är så pigg och hur hämtar man någon som är akut sjuk? Tanken var att hänga en stund i hamnen för att se solnedgången. Tyvärr skymde molnen ovanför horisonten, men det var ju fint ändå.

Monte Rosso

Utbudet, utöver att äta mat, äta glass eller dricka kaffe, är mycket begränsat och många gör bara kortare besök, tar en fika och åker vidare med tåget till nästa by. Vi hade mer tid så varför inte gå till Monte Rosso. Google maps tänker bara horisontellt ansåg att en promenad skulle ta en timme och 18 minuter. Den som gjort sin matematik inser att sträckan blir betydligt längre om vägen, eller snarare gångstigen, hela tiden går uppför och nedför. Är det dessutom trappor, vilket det är, tar det också längre tid. Totalt tog det över tre timmar att vandra.

Vandringsleden går brant uppför för att strax vända nedåt, passera en ravin och sedan uppför och nedför till nästa ravin. Leden är försedd med informationstavlor om djur, växter och bergarter och mycket annat. Det går att ana en stolthet att visa upp detta för besökare. En fantastisk upplevelse!

Kuggstångsbana.

Närmast byarna är det gott om terassodlingar, sedan blir det mer vildvuxet. För att kunna transportera skörden dvs druvor och oliver fanns det monorailbana med kuggstång för ändamålet. Den slingrade sig uppför branterna som en berg-och-dalbana och här var det ju riktiga berg och dalar. Ett bensindrivet ”lok” och några flakvagnar gör det lättare att bärga hem skörden.

Florens i regionen Toscana grundlades troligen på 100-talet f. kr. Det strategiska läget vid floden Arno gjorde att handeln blomstrade. Florens fungerade länge som en självständig stat och så småningom hela Toscana. Släkten Medici som hade byggt upp rikedomar sedan 1200-talet styrde mellan 1434 och 1737 med några få avbrott. När släkten hade dött ut på manssidan införlivades Toscana med Österrike. Toscana blev Italiensk provins 1861.

Släkten Medici finansierade med sina rikedomar den konst som idag finns museet Uffizi (Uffizierna). Uffizi byggdes först för att vara ett ämbetsverk (uffizi = kontor) men blev senare ett konstmuseum.

Pisa

Varför lämna Florens så fort man kommit dit? Eftersom interrailbiljetten gäller för hur många tågresor som helst är det enklare att stanna en längre tid på ett ställe (dvs Florens och sedan göra kortare utflykter istället för att släpa bagage från en plats till en annan. Det tar endast en timme mellan Florens och Pisa och vi har har alltid valt hotell nära stationen så detta får räknas som en kortare utflykt.

Även Pisa ligger vid floden Arno, fast nedströms nära kusten. Det tar 20 minuter att gå från stationen i Pisa till själva tornet, men var finns vägvisarna? Det fanns bara till Domen. Förklaringen är att det lutande tornet ”bara” är själva klockstapeln, dvs en del av själva Domen som ligger alldeles intill. Det vore ju konstigt om man visade vägen till kyrkklockorna och inte till själva kyrkan. Det gäller att vara påläst! Visst var det spännande att se tornet men vi gick inte upp i det och inte heller in i Domen. Allt är med på UNESCO:s världsarvslista.

Den mest kända personen från Pisa är vetenskapsmannen, astronomen och ingenjören Galileo Galilei. Även om det inte är bekräftat så sägs det att Galilei gick upp i tornet och släppte samtidigt två klot, ett stort och ett lite mindre för att bevisa att en kropps massa inte påverkade hur snabbt den föll. Båda kloten nådde marken samtidigt.

År 1633 ställdes Galilei inför inkvisitionens domstol för sin lära att allt kretsade runt solen och inte runt jorden. Straffet blev husarrest för resten av livet. Katolska kyrkan upphävde domen år 2000.

Uffizi

Uffizi färdigställdes som officiell förvaltningsbyggnad för den Toscanska staten1581. Översta våningen disponerades av familjen Medici och där fanns redan då ett konstgalleri och skulpturer. Anledningen är att familjen var mycket konstintresserade och försörjde konstnärer och tack vare det finns idag de konstverk vi tar för givna.

Ärkehertiginnan Anna Maria Luisa de’ Medici var den sista arvtagaren (efter broderns död 1737) i rakt nedstigande led att äga Uffizi inklusive allt konst. Anna Maria var gift med Johann Wilhelm II av Oberpfaltz (i Bayern), men paret fick inte några barn vilket innebar att släkten Medici skulle dö ut. Anna Maria beslutade då att skänka Uffizi och alla konstverk till den Toscanska staten under förutsättning att allt skulle var kvar i Florens.

Konstsamlingarna omfattar renässansen från 1300-talet till 1600-talet. Här finns verk av Filippo Lippi, Sandro Botticelli, Leonardo da Vinci, Raffaello, Michelangelo, Caravaggio, Albrecht Dürer med flera. Renässansen (pånyttfödelse) representerar bildning såsom konst, litteratur och vetenskap.

Det kan kännas lite svårt att greppa en så stor samling konstverk, men det framgår ganska snart att det är bibliska berättelser som skildras. Även motiv som skildrar den romerska mytologin förekommer. Det gäller att vara påläst. Ett mycket vanligt motiv är ”Madonnan med barnet”, dvs Jungfru Maria som betraktar Jesusbarnet. Naturligtvis finns även Adam och Eva (inklusive orm, äpple och skylande växter) på många motiv. Venus från den romerska mytologin är också ett vanligt motiv.

Det går inte förundras över allt naket i konsten. Snoppar kan nog bäst räknas i antal per kvadratmeter och det gäller såväl skulpturer som målningar. Kvinnor avbildas med bara bröst, men under midjan finns det alltid något som skyler.

Susanna i badet

Två byäldstar (=gubbar) hade smygtittat (=fluktat) när Susanna tog ett bad på sin och maken Joakims tomt. När Susanna vägrade att tillmötesgå männens ”sexuella önskemål” trots hot att anmäla henne för äktenskapsbrott blev hon dömd till döden. Profeten Daniel förstod att Susanna var oskyldig och såg till ett de två männen förhördes var och en för sig. Eftersom deras berättelser inte var samstämmiga blev de avrättade för att ha vittnat falskt.

Ponte Vecchio

Dagens bro Ponte Vecchio (gamla bron) byggdes 1345 och består av tre valvbågar. Längs brons båda sidor finns trevåningsbyggnader med butiker, i första hand guldsmeder. Den som promenerar över bron märker att det är en bro enbart genom att titta rakt igenom någon av butikerna. Ursprungligen bedrev slaktarna handel på bron, men släkten Medici ansåg att detta var en olämplig verksamhet. Slaktarna fick lämna plats åt guldsmederna.

Pinocchio

Denna lilla trädocka som dock inte hör till renässansen finns i alla turistshoppar. Författaren Carlo Collodi kommer från Florens.

Mode

Man behöver inte åka till Milano för att hänga med i modet. Alla märken finns även här och H&M och Zara förstås.

Trafiken

Trafiken är intensiv och det går fort, även på de smala gatorna. Här finns ingen regel att stanna för gående och röd gubbe är mest att betrakta som en rekommendations. Inne i stadskärnan finns även trafik med små bussar. Florens har ett modernt spårvägsnät byggt 2010. Det tidigare nätet lades ned 1958.

Denna dag var det resan Chur – Tirano som var målet. Därefter fortsatte vi till Milano och bytte tåg till Florens. Det blev en lång resdag. Nu hade vi klart väder med sol hela vägen. I Chur kallt, på Berninapasset snö och i Florens vår.

Rhätische Bahn

Den som bara ska åka tåg en enda gång ska åka här. Banan finns på UNESCO:s lista över världsarv. Detta är dock inget museum. Tågen är mycket moderna, det är banan och omgivningarna som är något enastående. Den som läst brobyggarna av Jan Guillou, kan få en hum om de strapatser som måste ha funnits för att bygga allt detta. För att övervinna stigningar går banan ibland i serpentiner, ibland in i en tunnel runt ett varv och ut igen, en nivå högre.

Den första delsträckan på det 384 km långa linjenätet öppnades 1896. 1922 var linjenätet färdigbyggt med ett viktigt undantag. 1999 öppnade den 19 km långa Vereinatunneln. Med denna genväg fick den östra delen av linjenätet nu väsentligt minskade restider och även mer driftsäkra eftersom trafiken nu kunde ledas förbi sträckor med laviner och ymnigt snöfall . Linjespänningen är 11 kV, 16,7 Hz utom på Berninabanan (St. Moritz – Tirano) där linjespänningen är 1000 V likspänning.

De mest kända orterna på banan är Davos och St. Moritz. Stationen längst i söder, Tirano ligger i Italien. Rhätiche Bahn som ägs av kantonen Graubünden och Schweiziska statsförbundet, ansluter till Statsbanan, SBB i Chur och till Italienska statsbanan i Tirano, Båda normalspåriga. I Disentis ansluter banan till Furka-Oberalpbahn, meterspårig. Den banan fortsätter till Brig, Visp och Zermatt.

Världsarv

UNESCO listade 2008 två sträckor som världsarv, dels Berninabanan mellan Thusis och Tirano och dels Albulabanan delen mellan Thusis och St. Moritz. Världsarvet omfattar inte bara järnvägen i sig utan även kulturlandskapet synligt från järnvägen. Världsarvet hindrar dock inte att föråldrade anläggningar byts ut eller moderniseras.

Berninaexpress

Det finns två exklusivare tåg med panoramavagnar. Glacierexpress som går från Zermatt till St. Moritz och Bernina Express som går från Chur till Tirano. Sedan finns det ett stort utbud av ”vanliga” tåg.

Vi steg på Berninaexpress som avgick 8.28. Det stod att ett tillägg behövdes. Det visade sig dock att om man inte åkte i en panoramavagn utan istället åkte i främre delen av tåget och med utsikt framåt behövdes inget tillägg. Jag har åkt här tidigare, men Pelle och Gunilla hade inte gjort det. Vi häpnade över den fantastiska utsikten över alptoppar, bergsbyar, viadukter, serpentinsträckor osv. Hur tog sig egentligen ingenjörerna an detta uppdrag att projektera och bygga allt detta? Ansåg de att detta var en fantastisk utmaning eller att det var ett omöjligt uppdrag. Förhoppningsvis det förstnämnda.

Albulabanan

Nu är vi inne på världsarvet. Banan slingrar sig uppför. Plötsligt syns strax nedanför banan där vi strax åkte. Den vackra Landwasserviadukten är ett populärt fotoställe, för den som vill vandra.

Alp Grüm

I Alp Grüm gjorde tåget ett längre uppehåll. Här var det vinter och järnvägens snöslunga hade strax innan varit här. Det var vackert med all snö i solskenet och det blåste kallt. Detta var också den sista stationen på den tyskspråkiga sidan. Färden skulle nu fortsätta nedåt på serpentiner till Poschiavo. Vartefter tåget avverkade sträckan försvann snön.

Poschiavo

Nere i dalen blommade körsbärsträden och det blev varmare. Vi nådde fram till Poschiavo.

Brusio

Snart skulle vi lämna tåget, men en sevärdhet återstod, viadukten i Brusio. Här slår banan knut på sig själv genom att första åka på viadukten och sedan ett varv runt, under densamma.

Tirano

I Tirano var det 20 minuter innan tåget skulle avgå till Milano. Förra gången jag var i Tirano var detta en sömnig ort som passade på att ta lunchstängt när tåget anlände med alla turister. Nu hade man förstått att turisterna gärna spenderad så gott de kunde på detta korta uppehåll. Vi passade på att köpa med oss lite mat.

Comosjön

Från Tirano till Milano tar det två och en halv timme. Banan följer Comosjön. Här växer det palmer. i bakgrunden syns de snöklädda alptopparna.

I Milano hade vi 20 minuter på oss att byta tåg till Florens. Vi sa hejdå till Pelle som skulle vidare till ett nytt skidparadis. Vi hade nu förstått att det var obligatorisk platsreservation. Milano är en säckstation, dvs spåren slutar här. På den stora ytan som förbinder alla plattformarna fanns flera små servicekiosker. Raskt kunde platsbiljetterna ordnas. Så värst mycket utsikt från tåget blev det inte eftersom banan är nybyggd och mestadels går i tunnel.

Hål i väggen

I Florens blev den en kortare promenad på små gator till hotellet. Detta var ett gammaldags hotell där man var tvungen att lämna ifrån sig nyckeln till portieren när man gick ut. Här fanns heller ingen hiss. Det var som ett gympass att bära väskorna två våningar uppåt. Det var så högt i tak att två våningar blir i praktiken fyra. Detta blev en lång dag med tio timmars åkande och med många intryck att smälta. Vi gick ut och hitta en liten restaurang (hål i väggen) med utsökt mat och vin till och nu betydligt billigare än i Schweiz.